Det var ju den där kompassen också...
Oavsett hur inställd jag än var på att det skulle bli en separation mellan mig och exet, så lever sorgen sitt eget liv. Det märks oftast när jag ska kliva ut ur bilen. Jag stannar gärna kvar i bilen. Länge. Jag sitter kvar. Och sitter kvar. Stirrar ofta lite tomt framför mig. Som ett tafatt försök att få tiden att stanna. För att jag inte hänger med känslomässigt, med allt. Flera gånger i veckan så kan jag sitta kvar i bilen över fem minuter, innan jag kliver ut. Innan jag går vidare, till nästa grej som måste göras. Ibland när jag åker till stallet så har jag stannat och stirrat tills jag ser Galishimos vita bläs, när han kommer mot mig, för att han känner igen bilen.
Ibland på arbetet så måste jag sätta mig på toaletten. Inte för att använda toaletten, bara. Jag behöver helt enkelt låsa in mig en stund och helt avstänga mig från intryck. Jag begraver ansiktet i händerna och ger mig en micropaus. Bara fem minuter. Bara fem.
På fikarasterna pratar alla om sina hus och sina barn. Det är huvudämnena. Hus och barn och planteringar och renoveringar. Och barnen. Alternativt barnbarnen. Och huset. Jag har inget att bidra med överhuvudtaget. 32 år och minst en halvmeter från den normativa stigen som de andra har trampat. Jag vet inte ens om jag VILL ha hus och barn. Så där kan man väl säga att jag klivit ett steg till från den normativa stigen. Vi plusar minst 30 centimeter där, då. Mellan mig och stigen, alltså.
Jag vet inte vad jag vill längre. Jag vet inte vad som är viktigt för just mig.. Och om det som är viktigt för mig, är samma sak som det som är viktigt för andra? Jag har tillfälligt tappat bort kompassen. Eller så har jag upptäckt att det här med en kompass i livet bara är en illusion och att folk som inbillar sig att dom har en kompass i själva verket lurar sig själva. Och då blir det krångligt. Och då behöver jag fem minuter till. På lunchrasten. Instängd på toaletten. Vad är det nu som är viktigt för mig? Nu igen?
Och så sorg på det. Kanske mest sorg över den tappade kompassen. Jag försöker liksom skrapa ihop den och försöka få den att funka igen och peka åt någon riktning. Men just nu är det bara muttrar och skruvar och mojänger huller om buller.
Alla separationer resulterar alltid till något slags famlande. Jag känner igen det så väl. Jag har haft det så här förut.
Jag längtar bara så mycket efter den där dagen då kroppen och själen är klar. Vilket den alltid blir. Efter ett tag. Man måste bara vänta in den, lite.
Ibland på arbetet så måste jag sätta mig på toaletten. Inte för att använda toaletten, bara. Jag behöver helt enkelt låsa in mig en stund och helt avstänga mig från intryck. Jag begraver ansiktet i händerna och ger mig en micropaus. Bara fem minuter. Bara fem.
På fikarasterna pratar alla om sina hus och sina barn. Det är huvudämnena. Hus och barn och planteringar och renoveringar. Och barnen. Alternativt barnbarnen. Och huset. Jag har inget att bidra med överhuvudtaget. 32 år och minst en halvmeter från den normativa stigen som de andra har trampat. Jag vet inte ens om jag VILL ha hus och barn. Så där kan man väl säga att jag klivit ett steg till från den normativa stigen. Vi plusar minst 30 centimeter där, då. Mellan mig och stigen, alltså.
Jag vet inte vad jag vill längre. Jag vet inte vad som är viktigt för just mig.. Och om det som är viktigt för mig, är samma sak som det som är viktigt för andra? Jag har tillfälligt tappat bort kompassen. Eller så har jag upptäckt att det här med en kompass i livet bara är en illusion och att folk som inbillar sig att dom har en kompass i själva verket lurar sig själva. Och då blir det krångligt. Och då behöver jag fem minuter till. På lunchrasten. Instängd på toaletten. Vad är det nu som är viktigt för mig? Nu igen?
Och så sorg på det. Kanske mest sorg över den tappade kompassen. Jag försöker liksom skrapa ihop den och försöka få den att funka igen och peka åt någon riktning. Men just nu är det bara muttrar och skruvar och mojänger huller om buller.
Alla separationer resulterar alltid till något slags famlande. Jag känner igen det så väl. Jag har haft det så här förut.
Jag längtar bara så mycket efter den där dagen då kroppen och själen är klar. Vilket den alltid blir. Efter ett tag. Man måste bara vänta in den, lite.
Kommentarer
Skicka en kommentar