Allt är inte skit

Alltså jag är verkligen ingen sådan där hästmänniska som hävdar att "hästen är själens spegel" eller att "man måste vara sann mot sig själv för att förstå hästens djupa natur" och så vidare. Jag ser inte hästen som ett mytologiskt väsen som kan se in i ens själ, utan jag ser hästen som ett djur. Hästen är ett djur som jag vill använda för mina egna syften, det vill säga jag vill rida på den. Jag har ingen förväntan att hästen, det vill säga djuret, vill bli ridet på. Ibland blir det bra och ibland blir det dåligt. Jag ser inte min träning med hästen som en inre resa där jag ska bli den ultimata ledaren och hästen den trofasta följaren. Det är en häst. Hästen är ett djur. Jag vill helst inte göra bort mig på nästa ridkurs om en vecka. Alltså tränar jag nu. Punkt.

Han står längst borta i sommarhagen och betar. Jag känner mig trött och lite deprimerad och har haft svårt att ens ta mig ur sängen. Kroppen är tung och jag har lust att gråta. Trött. Jag kan knappt se honom för att han är så långt borta och ängen är lite kuperad.
"Galo?"  ropar jag. Jag ser rörelse i den lilla flocken, långt där borta.
"Galo!" ropar jag igen. Nu anar jag en liten vit bläs i flocken. Den börjar röra sig mer. Sedan bryter han fram, i full galopp. Rakt mot mig. Huvudet högt. Långt där borta. Galoppen är vacker och taktfast.
"Heeej!" ropar jag lyckligt och uppmuntrande, när han i frisk galopp har hundra meter kvar till mig.
"Ihhhhh!" ropar han samtidigt som han galopperar.

Sedan stannar han mitt framför mig, och jag ger honom en stor kram. Jag känner hur han lägger halsen över min axel, och huvudet mot min rygg, och hur han med hakan och sitt huvud trycker mig mot honom. Han trycker fast mig lite. Mot sin bog. Mot sin kropp. Han har aldrig gjort så men han gör det så tydligt nu. Han kramar mig tillbaka.

Då känns det. Djupt i hjärtetrakten. Det lossnar till lite. Tröttheten lättar lite. Jag är inte ett barn längre. Jag har ingen övertro på relationen mellan hästar och människor. Vi är olika arter som fungerar på olika sätt. Men visst fan kramar han mig tillbaka. Och visst fan har vi något gemensamt. Mellan oss. Som är bra. Jag kramar honom igen och han trycker mig mot sig, igen. Precis som förra gången. När jag backar släpper han genast taget.

Sedan gjorde vi ett katastrofalt dåligt ridpass tillsammans. Inte många rätt där. Varken hos häst eller ryttare. 

Men... det gjorde inget...

Det gör inget.


.