En av många sorger

 
 
En kollega har just upptäckt långdistanslöpning. Hon lyser i blicken och pratar ivrigt om sitt första långpass och hur trevliga alla var i föreningen. Och hur häftigt det var att känna vad kroppen faktiskt klarar av.

Jag kände en avgrundsdjup avund och sorg. Jag som älskade att konditionsträna. Jag älskade långlopp. Jag älskade att delta i olika evanemang. Innan jag släppte allt och flyttade 70 mil till Norrland, och förlorade alla mina träningskompisar. Det finns inga triathlonträningar på orten jag bor på. Dessutom så tog konflikterna med exet musten ur mig. Det var alltid något problem med något. Jag var aldrig i fas med mig själv. Jag klarade inte av att anstränga mig längre, när jag flyttade hit, och jag slutade uppnå några träningsresultat. Flytten stressade mig. Förändringen var för stor. Jag blev arg och besviken när "kroppen" inte längre svarade på träningen.

I stället för att verkligen känna efter hur outhärdligt det kändes så köpte jag en häst i stället. Jag tänkte att jag behövde gå vidare och tänka nytt. Det gamla har varit. Nu måste jag vara positiv. Göra något annat bra. Går det inte träna så kan jag göra något annat roligt. Jag måste tänka framåt. Tänka framåt. Tänka framåt. Jag måste vara positiv. Jag kan inte gräva ner mig. Jag måste göra något nytt... Jag MÅSTE. Jag har inget val. Så tänkte jag.

Jag är så ledsen över det idag.

Så fruktansvärt ledsen.

"Jag har också .. långdistanstränat. En gång i tiden." försökte jag säga med hakan i vädret och armarna hårt knutna om kroppen, till mina kollegor.
"Jaha, där ser man." sa de andra och nickade glatt mot mig.

Utan att någon i arbetslaget igentligen vet alls vem jag varit. Vem jag var förut. Innan flytten.

Jag är ledsen. Jag är verkligen ledsen. Så fort jag stannar av kommer sorgen ikapp och kramar ur mig som om jag vore en gammal disktrasa.

Den tjejen jag en gång var, finns inte längre.
Den tjejen kommer inte tillbaka.
Aldrig i samma form.
Aldrig helt.


 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

  1. Tasha19 juli 2013 kl. 11:38

    även on det inte finnas thritalon folk där du bor nu så låter det som ett ypperligt tillfälle att se till att hänga med kollegan till föreningen med de trevliga långdistansspringarna.

    SvaraRadera
  2. Katarina Bildström19 juli 2013 kl. 15:19

    Tack Tasha! Är tyvärr för otränad för långdistans. Det ligger några månader bort. Men kan ju absolut börja träna för mig själv...

    SvaraRadera
  3. Lilystar19 juli 2013 kl. 19:44

    Du får masa dig söderut och träna kortdistans med mig. :) Kan inte påstå att jag springer så där värst långt. ;)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer