Blixtar och dunder

Jag längtar verkligen efter varje dressyrpass med Galishimo nu. Som jag skrivit tidigare så försöker jag rida två dressyrpass på två dagar, sedan så gör jag ett avbrott med avsuttna promenader, lite uteritt, eller en full vilodag, och sedan kör jag två dressyrpass igen.

Cecilia skrittade Galishimo i Lillskogen i måndags och jag gick med. 

I söndags tog jag och Björn en avsutten promenad (en "hundpromenad", brukar jag kalla det) en timme och så lät vi Galishimo bara hänga med oss. Det känns allt mer viktigt att ha kravlös tid med Galishimo så han håller sig glad och nöjd och framför allt trygg. Tyvärr så blir han ju inte en smal häst av denna typ av aktivering men man får alltid väga vilka hälsofördelar man tror väger tyngst. 

Sedan kom ju gårdagen då jag äntligen skulle få rida dressyr med honom igen. Tyvärr hade jag huvudvärk och var mer eller mindre utmattad efter jobbet då jag arbetat övertid. Stora tunga moln hängde några kilometer bort och man hörde mullret och såg hur det blixtrade. Luften var kompakt och kvalmig.

Jag hade ju känt på mig att det kunde bli en galoppsluta på gång i lördags, och igår satt den på första försöket! Jag hade tittat på videor som Björn filmat och kommit fram till att jag måste dra bak båda mina skänklar mer, får absolut inte spjärna med inner ben mot stolsits, och sedan behöver jag ge Galishimo en längre linje att göra sina galoppslutor på, dvs nästan en hel långsida. Han måste få klura lite och övningen måste vara så lik travslutorna som möjligt. Galishimo bara gled in i slutan i sitt högervarv, som om han aldrig gjort något annat, och jag blev väldigt förvånad och jublade inombords. Jag gav inte alls starka hjälper utan det kändes som att han erbjöd det eftersom vi gjort slutor på samma ställe i traven ett par gånger innan. Jag jublade nog lite utombords också. Det är ju detta som är det roliga med ridning! Öppnan i högervarvet var inga problem alls heller. Detta är så kul! 

Sedan blev det tyvärr blåst och blixtar som kändes lite för nära, och Galishimo blev rädd och skenade en liten bit med mig när vi skulle prova vänster galopp. Jag vet inte riktigt om det var åskan som triggade honom utan snarare suset från björkarna när det började blåsa i dem. Hans vänstra galopp är ju hans nervösa galopp hur som helst. Jag vägde fram och tillbaka om jag skulle rida på i vänstergaloppen trots att det blåste upp och åskan kändes läskigt nära, men kom fram till att det ju är en dag i morgon också. Så jag lugnade honom, klappade honom och satt av. Jag hade ju hans fina sluta i högervarvet på näthinnan så jag är ju helt säker på att vi är på rätt väg, han behöver inte bevisa mer än så för att motivera mig. 

Så här låg åskmolnen vid ridbanan. Nära men ändå långt borta... 

Jag är så lycklig över att det blir så fina framsteg med honom nu! När vi är stabila på galoppslutorna på långsidorna så har jag redan en plan på hur vi ska jobba vidare. Jag ska försöka lägga in bara några steg åt gången i sluta och öppna för att minska och öka storleken på en större volt, men det blir om någon månad om allt fortsätter så här bra. 

Jag har nästan helt slutat samla honom också nu. Han får göra sina övningar i låg form med nosen framme. Det känns liksom bara inte värt att dra ihop honom om han hittar sin egen balans på relativt långa tyglar. Vi ska ju inte tävla i dressyr hur som helst, så vi behöver ju inte låsa oss i hur det "ska" se ut. 

Här gör vi en travsluta med ganska lösa tyglar, och det känns så sjukt bra, roligt och inspirerande! 

.