Rida ardenner, förnya sadelskåpet, citera Platon
Jag red en ardenner igen! Det var några år sedan! Tolv år närmare bestämt. För tolv år sedan red jag ardennern Atlas i Mackmyra tillsammans med Karin och Frieserhästen som hon var fodervärd åt. Jag hittade faktiskt en bild på oss från 2008. Idag, däremot så glömde jag av att be någon fotografera oss igår, men jag får nog fler tillfällen.
Den häst jag red igår heter Odin och står i vårt stall, och han var förbluffande lik Atlas i temperament och energi. Färg också. De ser väldigt sävliga och tunga ut i första anblicken, men de är ganska lätta att blåsa liv i och få till riktigt rolig ridning. Man måste jobba mycket med kvicka hjälper och ännu kvickare eftergift, för börjar jag klämma eller tjata med skänklarna på en ardenner, så är det en kamp jag kommer att förlora. Nu baserar jag denna kunskap på två (2) ardennerhästar så jag kan ha väldigt fel ("Inte alla ardennerhästar!") Men upplevelsen av dem var ganska lika varandra. Odin som jag red igår var fint grundskolad av sin ägare och flyttade bogarna som en dans.
Tyvärr så är jag nu inte längre 27, som jag var på bilden ovan, och har inte i närheten så gott självförtroende som jag hade då. Jag red dessutom i barbackapad idag, så jag vågade inte riktigt blåsa för mycket liv i Odin eftersom jag inte kände att jag satt helt stadigt och var ovan rörelsemönstret. Men de var väldigt lika i temperamentet och blir verkligen jättetrevliga ridhästar, trots sin storlek.
Dessutom trivs Odin med att stå stilla. Som jag skrev i förra inlägget så är det en väldigt stor tillgång att ha en häst som vill stå stilla, och dessutom är det en väldigt bra motivationsfaktor att jobba med. Jag tipsade ägaren att den bästa belöningen man kan ge en ardenner när den gjort rätt är att lämna den ifred en minut eller så. Har den travat på med god bjudning och varit väldigt alert så kan man stanna och låta den stå stilla en minut och känna lugnet. Det kommer att motivera dem.
Jag red även min egen arab, smörjde hans utrustning, samt förnyade sadelskåpet. Lite dåligt samvete fick jag, då jag inte valde att supporta stans lokala privatägda butik som finns 5 km bort, men jag bor i princip granne med Granngården (500 meter), som jag dessutom passerar på väg till stallet, så tyvärr blir man lite bekväm. Jag köpte nya handskar från Roeckl som man hittar HÄR och som ser ut så här:
Och jag köpte även ridbyxor modell Equipage Andalouse High Waist som man bland annat kan hitta HÄR och som ser ut så här (på smala modeller, åtminstone, på mig satt den som ett korvskinn).
Och så uppdaterade jag Galishimos ryktväska med en uppsättning nya, fräscha borstar. Nya grundborstar, ny hovkrats, och sedan en särskild pannborste och hovborste. Fint ska det vara!
"Du kan inte vara sådär petig med detaljer om du ska skaffa barn i framtiden." konstaterade en äldre kvinna i stallet.
"Jag ska inte ha barn i framtiden, jag trivs med livet och vill inte rucka på något." svarade jag.
Jag möttes av stor förvåning och fick veta att jag riskerar missa den största lyckan i livet och så vidare. Lätt ångestpåslag följde. Jag ville ju otroligt gärna ha barn mellan 20-30 års ålder, men jag blev tvungen att släppa den drömmen och tänka om. Ingen man ville ha barn med mig under den perioden, och jag åkte på en serie bakslag med både separationer, flyttar och byten av jobb under flera års tid. Det var verkligen inget lättvindligt fattat beslut att erkänna att jag inte orkade kämpa längre, och att jag behövde byta fokus i livet.
Ibland hjälper det att vända på det. Vem säger till en nybliven mamma att hon fattat ett dåligt beslut och kommer att ångra sig? Nej, ingen. Det är bara barnlösa eller barnfria som får höra sådant.
Så jag tänker tillåta mig att vara glad över min lackade redwood borste. För att citera Platon:
"The greatest wealth is to live content with little."
Ja, mamma, jag kan översätta det åt dig. Den största rikedomen är att trivas med det lilla.
.
Den häst jag red igår heter Odin och står i vårt stall, och han var förbluffande lik Atlas i temperament och energi. Färg också. De ser väldigt sävliga och tunga ut i första anblicken, men de är ganska lätta att blåsa liv i och få till riktigt rolig ridning. Man måste jobba mycket med kvicka hjälper och ännu kvickare eftergift, för börjar jag klämma eller tjata med skänklarna på en ardenner, så är det en kamp jag kommer att förlora. Nu baserar jag denna kunskap på två (2) ardennerhästar så jag kan ha väldigt fel ("Inte alla ardennerhästar!") Men upplevelsen av dem var ganska lika varandra. Odin som jag red igår var fint grundskolad av sin ägare och flyttade bogarna som en dans.
Tyvärr så är jag nu inte längre 27, som jag var på bilden ovan, och har inte i närheten så gott självförtroende som jag hade då. Jag red dessutom i barbackapad idag, så jag vågade inte riktigt blåsa för mycket liv i Odin eftersom jag inte kände att jag satt helt stadigt och var ovan rörelsemönstret. Men de var väldigt lika i temperamentet och blir verkligen jättetrevliga ridhästar, trots sin storlek.
Dessutom trivs Odin med att stå stilla. Som jag skrev i förra inlägget så är det en väldigt stor tillgång att ha en häst som vill stå stilla, och dessutom är det en väldigt bra motivationsfaktor att jobba med. Jag tipsade ägaren att den bästa belöningen man kan ge en ardenner när den gjort rätt är att lämna den ifred en minut eller så. Har den travat på med god bjudning och varit väldigt alert så kan man stanna och låta den stå stilla en minut och känna lugnet. Det kommer att motivera dem.
Jag red även min egen arab, smörjde hans utrustning, samt förnyade sadelskåpet. Lite dåligt samvete fick jag, då jag inte valde att supporta stans lokala privatägda butik som finns 5 km bort, men jag bor i princip granne med Granngården (500 meter), som jag dessutom passerar på väg till stallet, så tyvärr blir man lite bekväm. Jag köpte nya handskar från Roeckl som man hittar HÄR och som ser ut så här:
Och jag köpte även ridbyxor modell Equipage Andalouse High Waist som man bland annat kan hitta HÄR och som ser ut så här (på smala modeller, åtminstone, på mig satt den som ett korvskinn).
Och så uppdaterade jag Galishimos ryktväska med en uppsättning nya, fräscha borstar. Nya grundborstar, ny hovkrats, och sedan en särskild pannborste och hovborste. Fint ska det vara!
"Du kan inte vara sådär petig med detaljer om du ska skaffa barn i framtiden." konstaterade en äldre kvinna i stallet.
"Jag ska inte ha barn i framtiden, jag trivs med livet och vill inte rucka på något." svarade jag.
Jag möttes av stor förvåning och fick veta att jag riskerar missa den största lyckan i livet och så vidare. Lätt ångestpåslag följde. Jag ville ju otroligt gärna ha barn mellan 20-30 års ålder, men jag blev tvungen att släppa den drömmen och tänka om. Ingen man ville ha barn med mig under den perioden, och jag åkte på en serie bakslag med både separationer, flyttar och byten av jobb under flera års tid. Det var verkligen inget lättvindligt fattat beslut att erkänna att jag inte orkade kämpa längre, och att jag behövde byta fokus i livet.
Det var svårt att argumentera mot damen med att en fint exklusivt lackad redwood borste också ger lycka i livet, men med lite stöd från vänner och familj fick jag hjälp att låta det rinna av mig.
Ibland hjälper det att vända på det. Vem säger till en nybliven mamma att hon fattat ett dåligt beslut och kommer att ångra sig? Nej, ingen. Det är bara barnlösa eller barnfria som får höra sådant.
Så jag tänker tillåta mig att vara glad över min lackade redwood borste. För att citera Platon:
"The greatest wealth is to live content with little."
Ja, mamma, jag kan översätta det åt dig. Den största rikedomen är att trivas med det lilla.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar