Fortsätter rensa själen.. jag menar förrådet

Jag fortsätter att maxa min semester med fantastiska upplevelser. Såsom att ordna upp mitt förråd. Okej, jag var lite ironisk där, men ändå inte. Det känns skönt att rensa upp lite. Om jag fick välja mellan att ligga och äta glass på stranden och att få ordning i förrådet så väljer jag förrådet. Jag har hållit på i ett par dagar och försöker ta lite i taget. Det är lite speciellt att rensa förrådet ändå. Man måste slänga saker i omgångar.

Första rensningen: 

Första omgången är det väldigt lätt att slänga saker. Jag blir förvånad undrar varför jag inte slängt detta skräp tidigare, vilken slarver jag är som låtit denna kasse med trasiga struntsaker ligga och samla damm i förrådet. Det är en enorm tillfredställelse att slänga grejerna. Man njuter lite av att åka till återvinningen och kasta dem i återvinningsbrukets containrar. Sedan hittar man en och annan rolig grej, en lampa eller en mugg, som man plötsligt inser att man älskar och som man plockar in i lägenheten igen och förnöjsamt lägger fram. Man undrar varför det varit så svårt att rensa förrådet? Det är ju befriande och roligt! 

Andra rensningen: 

Andra rensningen är lite obekvämare. Några saker är hela och fina. Man måste sortera vad som ska till Röda korset och som någon annan kan ha glädje av, och vad som kanske måste slängas även om det är helt och rent. Jag tar lite fräscha hästgrejer till stallet och försöker sälja dem till mina stallkompisar för mellan 50-150 kronor. Några billiga saker förblir ointressanta. Kanske måste jag slänga även dem, trots att det är i nyskick? 

Innan jag förstod att Galishimo känner sig klaustrofobisk av benskydd så var jag väldigt optimistisk och köpte honom transportskydd. Det var nog över tre år sedan jag köpte dem och jag kan fortfarande inte få Galishimo att fullt acceptera ens små boots. Transportskydden var helt oanvända och jag sålde dem för 150 kronor till en yngre stalltjej, som ofta åker iväg och hopptränar sin häst. Hon blev superglad! Det visade sig att hon längtat efter transportskydd länge och att hon väldigt nyligen letat efter ett par bra begagnade, utan framgång. Detta blev ju perfekt för oss båda!  

Alla pärmar och mappar är ju fina och som nya. Ska jag verkligen slänga dem? Men folk använder ju inte pärmar längre. Eller hålslagaren. Den är superfin. Men vem använder en sådan? Jag pustar ihop en soppåse med ytterligare prylar och en tredjedel går till Röda korset och två tredjedelar slänger jag. Det känns lite olustigt. Jag är inte riktigt lika lättad när jag åker från återvinningen. Jag börjar tänka på vilket konsumtionssamhälle vi lever i och skäms över hur jag handlar saker så lättvindigt. 

Tredje rensningen: 

Nu är det ren existentiell ångest. Vissa prylar går som en stöt igenom kroppen och plötsligt vaknar en slumrande hel nervbana och pulserar genom hela kroppen av minnen, lukter och känslor. Jag inser att objektet jag håller i handen inte bara är ett objekt, utan något som hjälper mig att minnas. 

Som när jag köpte min vackra, vackra 2:a i Östhammar, alldeles bredvid den drömlika hamnen med segelbåtarna, som jag blev förälskad i redan på klassresa som 14-åring: Jag och min kompis Veronica rymde från vandrarhemmet på sommarnatten och gick på promenad i Östhammar, och att jag gick förbi just det kvarteret och tänkte "Här måste jag bo när jag blir stor!". Och så fullföljde jag min dröm, 15 år senare. Delvis av en slump. Delvis av drömmen.

Jag var så kär, så kär i lägenheten. Den var mitt första egna bostadsköp, och jag var så hoppfull om att jag skulle få stanna där länge. Allt var gammalt och retro men otroligt fräscht och luktade gott. Och den var bara min! Det var vår och jag var 29 år och kände mig stolt, jag köpte möbler på blocket och kände mig så hemma. Jag gick till hamnen varje kväll när jag promenerade hunden, och när det var varmt tog jag bikini på mig hemma, lindade handduken runt midjan och gick med sandaler över de varma kullerstensgatorna, den korta sträckan till badstranden. Det kändes som en dröm. Nu tittar jag i pärmen från bostadsföreningen för den lägenheten, och köpekontraktet. Den vita pärmen slängde mig tillbaka tio år i tiden på ett ögonblick. Jag fryser fast länge innan jag stoppar pärmen och köpeskotrantet i påsen för "brännbart". 

Jag känner lite ånger att jag gav upp den lägenheten och flyttade för kärleken som inte visade sig vara ett så bra kap som han ville ge sken av. Att jag lät mig övertalas. Det knyter sig lite i magen. Likaså med min konst, mina tavlor och alla udda böcker. Som "Orbiting the giant hairball - a corporate fools guide to surviving with grace" som jag fick av en tillfällig vän när jag blivit dumpat av en sambo ännu en gång och undrade vad fan det var som var meningen med livet egentligen. Jag höll hårt fast i boken, som en flytväst. Mest för att det gjorde mig trygg i att även andra människor varit vilsna i livet. Att det liksom hör till, om man vill leva lite och ta lite risker. 

När jag slänger den tredje sopsäcken på återvinningen så mår jag dåligt. De här sakerna som jag slängt har hjälpt mig att minnas och känna den jag var för länge sedan. Jag kommer att förlora intensiteten i minnena och känslorna, när jag inte längre kan hålla i objekten, som varit så laddade för mig. Jag vill inte titta på säcken, när jag slänger ned den i containern för brännbart. Det svider. Jag känner mig tom och matt, och inte alls lättad. Jag påminner mig om att jag har många minnen kvar här i min blogg, och att jag behöver leva här och nu i stället för att hålla fast vid det som hänt. Det är för tidigt att leva på sina minnen, jag har inte fyllt 40 ännu. Jag måste skapa nya minnen, i stället. Och framför allt släppa de bitterljuva minnena. Eller de bittra. 

Återhämtningen
Sedan handlar jag på JYSK. Jag vill inte ha Galishimos täcken slarvigt slängda i plastpåsar på förrådsgolvet, utan i plastbackar i lämplig storlek. Jag hittar Jysks förvaringsbox Basic Box, 52 L. Den passar perfekt i mina förrådshyllor och det visar sig att den precis rymmer Galishimos täcken! Jag rymmer mycket mer i förrådet nu när jag dessutom kan stapla boxarna på varandra. Jag köper en matta också för att dölja det fläckiga betonggolvet. 

Jag fick ett tips från en stallkompis förra året om att det finns en liten stol från JULA som jag kan hänga upp, och enkelt vika ut och stå på, om jag vill plocka fram prylar från den översta hyllan. Jag har även köpt en sådan till stallskåpet så jag kan sitta på den när jag rengör träns och annat. Det blir bra! Livet ska vara lätt. 

Jag stod länge och stirrade på förrådet efter att jag rensat upp det och organiserat om det. Nu är det knappt några affektionsobjekt kvar. Nu är några lådor helt tomma och även tomma hyllplan. Jag kan köpa nya grejer till mig själv eller täcken till Galishimo utan att få problem att rymma dem. Nu har jag blickat färdigt bakåt, nu kan jag se framåt. 

Det kommer ju ett par Slanted stirrups på posten till veckan! 

.