Knän och volontärarbete
Minns ni inlägget jag skrev för fem veckor sedan? Jag skrev Förlåt kroppen! och berättade hur min kropp tenderar att få inflammationer om jag stressar mentalt, men inte rör på mig fysiskt. Jag fick ju inflammationer i alla stora ledgångar i hela högra sidan och har haft lite svårt att röra mig. Sedan koncentrerade sig inflammationerna till mitt högra knä. Jag har haft svårt att böja mig ned på marken och ta mig upp igen. Men NU börjar det äntligen bli bättre! Det tog alltså fem veckor för kroppen att komma på banan igen! Helt galet att det kan bli så konstigt, och en mycket viktig läxa för mig.
Kanske försvann det för att jag hade ordentligt med mensvärk i helgen och tog väldigt mycket Ipren för att klara att rida och aktivera mig. Jag var ju även funktionär på en hopptävling i lördags också, och då tog jag en Ipren lite då och då, för att klara av att göra mina funktionärs-uppgifter på tävlingen, utan att krevera av mensvärk. Då blev det väl en omedveten ordentlig kur mot inflammationen kring mitt knä också.
Jag hade nästan tänkt göra ett separat inlägg om just hopptävlingarna men om det inte blir av så vill jag skriva redan nu att folk är sjukt modiga som rider hopphästar! Det hoppas en hel del banor med stor dramatik och det var inte bara en gång jag glömde av att andas när jag tittade på dem.
Jag upplevde att de fåtal ryttare som var äldre red prydligare och med större precision, men de unga djärva tjejerna som dundrade runt med de ibland sjövilda kängru-hästarna, som ivrigt stampade sig fram på bakbenen, har förmodligen inte utvecklat ett koncept för döden ännu. Inte hästarna heller. Det hela var imponerande. Ingen varken dog eller skadade sig. Varken hästar eller ryttare.
Tillbaka till mina knän: Jag mår så bra i knäna att jag nästan har lust att göra dansen "små grodorna" här hemma i ettan, och se om knäna håller för det nu. Men jag väntar väl några dagar efter så jag inte förstör något som håller på att repareras. Nu känner jag mig äntligen som mig själv och ser fram emot att börja träna igen!
Kanske försvann det för att jag hade ordentligt med mensvärk i helgen och tog väldigt mycket Ipren för att klara att rida och aktivera mig. Jag var ju även funktionär på en hopptävling i lördags också, och då tog jag en Ipren lite då och då, för att klara av att göra mina funktionärs-uppgifter på tävlingen, utan att krevera av mensvärk. Då blev det väl en omedveten ordentlig kur mot inflammationen kring mitt knä också.
Jag hade nästan tänkt göra ett separat inlägg om just hopptävlingarna men om det inte blir av så vill jag skriva redan nu att folk är sjukt modiga som rider hopphästar! Det hoppas en hel del banor med stor dramatik och det var inte bara en gång jag glömde av att andas när jag tittade på dem.
Jag upplevde att de fåtal ryttare som var äldre red prydligare och med större precision, men de unga djärva tjejerna som dundrade runt med de ibland sjövilda kängru-hästarna, som ivrigt stampade sig fram på bakbenen, har förmodligen inte utvecklat ett koncept för döden ännu. Inte hästarna heller. Det hela var imponerande. Ingen varken dog eller skadade sig. Varken hästar eller ryttare.
Tillbaka till mina knän: Jag mår så bra i knäna att jag nästan har lust att göra dansen "små grodorna" här hemma i ettan, och se om knäna håller för det nu. Men jag väntar väl några dagar efter så jag inte förstör något som håller på att repareras. Nu känner jag mig äntligen som mig själv och ser fram emot att börja träna igen!
Kommentarer
Skicka en kommentar