Att sitta rakt över hästen

Jag har ju väldigt lätt att sitta rakt över Galishimo i högervarvet. I vänstervarvet är det ju lite svårare, och jag har börjat fördjupa mig allt mer i detta. Vad är det egentligen som händer, och varför? 

Så här enkelt är det att sitta på Galishimo i vänster galopp, på volt, när han bär sig bra och är ungefärligt böjd och ställd i rätt riktning. Bekvämt och fint. Jag håller händerna någorlunda bredvid varandra och har samma tyngd i båda stigbyglarna. Kanske är min inre höft lite framåt, men det är ju inte så konstigt, det är ju Galishimos vänstra galopp och vänster bog som ska fram. 

Så här kan det plötsligt bli några sekunder senare, utan att varken jag eller Galishimo förstår varför.  Jag sitter plötsligt inte längre rakt över hästen, utan har tydligt hamnet med vikten på Galishimos högra sida, samtidigt som jag liksom vikt mig inåt åt vänster.  Det syns att vi är i obalans. Min vänstra hand har glidit ut från min kropp och in mot cirkelns mitt, för att med tygeln försöka leda tillbaka Galishimo in mot en böjning på volten, men jag sitter ohjälpligt med rumpan på hans högra sida, så pass att mitt vänstra ben plötsligt knappt når stigbygeln. Hur blev det så?  Först är vi i balans, och några sekunder senare är vi i obalans, båda två. 

Idag hände det igen när vi red. Och igen. Jag försöker att förstå varför men fick till slut ge upp lite och ställa en fråga jag lättare kunde svara på. En lättare fråga var:
"Hur ser jag till att behålla min tyngd i rumpan på vänster sida av sadeln utan att vika mig?" 

Det kunde jag lösa genom att fokusera mer på att ha tyngd i inner stigbygel regelbundet och dubbelchecka att jag är i jämn balans genom att ställa mig i stigbyglarna och checka att jag har lika mycket tyngd i dem. 

Men Galishimo fortsatte gå i obalans här och var i vänstergaloppen. Hur korrigerar jag detta i god tid, innan hela jag hunnit vika mig och vi passerat halva ridbanan? 

Då kom jag på att min hand förmodligen är första varningsflaggan om att jag är på väg att komma ur balans. Utan att jag medvetet tänker på det, så går ju min hand ut i ett ledande tygeltag när jag känner att han inte riktigt vill böja sig inåt. Det sker helt på reflex, och inget jag reflekterar över, det funkar inte så bra heller. Är denna ledande innerhand första tecknet på att vi är på väg att komma i obalans? Är innerhanden första varningen om att Galishimo är på väg att lägga över min vikt på sin yttre sida och att jag snart kommer att börja vika mig och tappa tyngd på min inre sida? Eller en annan följdfråga: KAN jag ens göra ledande tygeltag, utan att lätt vika mig i kroppen och lägga min vikt fel över hans rygg? 

So be it. Jag testade den varianten i stället. I stället för att fokusera på om Galishimo var på väg att galoppera obalanserat eller inte, så fokuserade jag enbart på min handreflex. Och enbart handreflexen. Jag tittade rent fysiskt på min inre hand under galoppen. Varje gång den reflexmässigt började glida från sitt läge och leda inåt så bestämde jag mig för att lägga tillbaka handen på sin riktiga plats och i stället sätta tyngd i mitt inre ben, sätta ordentligt stöd i stigbygeln, räta på mig och driva med inner ben. Det vill säga, jag tränade in en reflex i mitt ben att be Galishimo böja sig och bära mig med sin innersida, i stället för att använda min hand för att få en böjning. 

Detta såg roligt och obalanserat ut under största delen av passet. Då både jag och Galishimo var förvirrade. Jag glömde av hästen för att titta på handen och Galishimo undrade varför jag plötsligt börjat rida så ofokuserat. Det tråkiga med att träna in något nytt är att allt annat blir mycket sämre under en period och att man måste bita ihop lite och hoppas att ingen ser en. 

Sedan glimtade det plötsligt till, och vi fick till några riktigt fina steg. Och så glimtade det till igen. Och igen. Sista Galoppen var inte den vackraste men jag tror fasiken jag lyckades plocka tillbaka vår balans efter några steg, och få tillbaka balansen över ryggen, som jag ville ha den. När vi sedan återgick till traven, så travade han plötsligt på med en otroligt fin balans och bärighet, i vänstervarvet (för att vara honom då), och det kändes som han bjöd på helt gratis. Jag ropade högt "BRAA!" av pur förvåning. Ute i dimman och regnet, i oktobermörkret. 

Det var ingen "AHA!" känsla. 

Det var ingen "WOW!"-känsla. 

Men det var en "Hm... det här var ju intressant"-känsla. 

Och jag behöver verkligen inget mer än så för att längta till nästa ridpass!