Kort tid av ovisshet
Jag hade tagit på mig att mocka hos en konvalescent islänning efter dagens långritt, och pratade lite glatt med hästfröken samtidigt som jag mockade. Plötsligt stod Sara utanför sjukhagen.
"Du, din häst är halt... rejält halt."
"Va? Hur är det möjligt, jag red honom en mil alldeles nyss..." svarade jag förvirrat, precis som att jag vägrade ta in hennes ord och bara försökte få ihop meningen.
"Ja, de andra sade också det, jag förstår att du ridit ut med honom, men nu ser det illa ut, det är höger bak." konstaterade Sara. Eftersom Sara är en väldigt erfaren hästmänniska, av den coolare sorten, som inte har tendenser att överdriva, så steg pulsen lite och jag skyndade mig ut ur sjukhagen och lade ifrån mig dynggrepen.
Sedan är det en kort promenadsträcka på ca 200 meter tills man kommer till stallet och jag försökte kallprata med Sara under tiden som jag blev allt mer orolig.
"Ja.. han är ju en dramatisk häst... han kanske överdriver..." sade jag oroligt under tiden vi stegade till stallet.
"Absolut, vi håller tummarna för det." sade Sara stöttande, under tiden vi tågade till stallet. Så fort jag fått tag på Galishimos grimma och grimskaft i stallet så joggade jag snabbt och ängsligt till hagen för att hämta honom. Jag såg att han stod med kompisarna och åt.
"Tack gode gud, han ÄTER. Han skulle inte äta om han hade akut ont...!" tänkte jag oroligt och skyndade mig fram till honom.
"TJA!" sade Galishimo med glad uppsyn, jag strök honom över pannan, och sade snällt till honom.
"Såja, gubben, jag ska bara försöka leda in dig till stallet, så vi kan se hur det är fatt med dig." och jag stirrade oroligt på hans högra bakben när han tog sina första steg i leran...
och stegen var rena!
Jag tog ut honom ur hagen och han körde sin glädjedans, enligt hans egen rutin och ordning, med taktande och hummande, in till stallet, utan att ta ett enda konstigt steg. Jag andades ut, tog in honom i duschspiltan och spolade vatten på det högra bakbenen för att upptäcka sår. Jag såg ingenting.
"Ska vi rida ut igen?! GUD VAD KUL!" sade Galishimo och förstod inte alls min oro.
Sedan tog jag upp täckesdelen bak och puttade, klämde och tryckte på hans rumpa överallt. Men allt kändes som det skulle. De hårda delarna var hårda, och de mjuka delarna var mjuka. (Mer än så kan jag inte, men det är förbluffande vad långt man kan komma på den grundkunskapen.) Galishimo tolererade glatt allt.
Sedan hittade jag såret. Högt upp på insidan av bakbenets lår var han skinnflådd på ett område stort som två femkronor. Pälsen var alldeles vit eftersom leran sällan når så högt upp mot skapet, och såret var alldeles rödrosa och färskt. Det var ytligt och det rann ingen blod från det. Jag pustade ut.
"Puh! Det där såret lär du inte få lera i!" sade jag lättat.
"Hur fick du det där?!" frågade jag Galishimo.
"Ingen aning!" sade han.
Hästar har tydligen kort minne.
Men vad gör väl det när man med gott samvete kan släppa ut en glad häst i hagen igen?
Utan vare sig oro eller klump i magen. Det där såret borde läka fint.
.
"Du, din häst är halt... rejält halt."
"Va? Hur är det möjligt, jag red honom en mil alldeles nyss..." svarade jag förvirrat, precis som att jag vägrade ta in hennes ord och bara försökte få ihop meningen.
"Ja, de andra sade också det, jag förstår att du ridit ut med honom, men nu ser det illa ut, det är höger bak." konstaterade Sara. Eftersom Sara är en väldigt erfaren hästmänniska, av den coolare sorten, som inte har tendenser att överdriva, så steg pulsen lite och jag skyndade mig ut ur sjukhagen och lade ifrån mig dynggrepen.
Sedan är det en kort promenadsträcka på ca 200 meter tills man kommer till stallet och jag försökte kallprata med Sara under tiden som jag blev allt mer orolig.
"Ja.. han är ju en dramatisk häst... han kanske överdriver..." sade jag oroligt under tiden vi stegade till stallet.
"Absolut, vi håller tummarna för det." sade Sara stöttande, under tiden vi tågade till stallet. Så fort jag fått tag på Galishimos grimma och grimskaft i stallet så joggade jag snabbt och ängsligt till hagen för att hämta honom. Jag såg att han stod med kompisarna och åt.
"Tack gode gud, han ÄTER. Han skulle inte äta om han hade akut ont...!" tänkte jag oroligt och skyndade mig fram till honom.
"TJA!" sade Galishimo med glad uppsyn, jag strök honom över pannan, och sade snällt till honom.
"Såja, gubben, jag ska bara försöka leda in dig till stallet, så vi kan se hur det är fatt med dig." och jag stirrade oroligt på hans högra bakben när han tog sina första steg i leran...
och stegen var rena!
Jag tog ut honom ur hagen och han körde sin glädjedans, enligt hans egen rutin och ordning, med taktande och hummande, in till stallet, utan att ta ett enda konstigt steg. Jag andades ut, tog in honom i duschspiltan och spolade vatten på det högra bakbenen för att upptäcka sår. Jag såg ingenting.
"Ska vi rida ut igen?! GUD VAD KUL!" sade Galishimo och förstod inte alls min oro.
Sedan tog jag upp täckesdelen bak och puttade, klämde och tryckte på hans rumpa överallt. Men allt kändes som det skulle. De hårda delarna var hårda, och de mjuka delarna var mjuka. (Mer än så kan jag inte, men det är förbluffande vad långt man kan komma på den grundkunskapen.) Galishimo tolererade glatt allt.
Sedan hittade jag såret. Högt upp på insidan av bakbenets lår var han skinnflådd på ett område stort som två femkronor. Pälsen var alldeles vit eftersom leran sällan når så högt upp mot skapet, och såret var alldeles rödrosa och färskt. Det var ytligt och det rann ingen blod från det. Jag pustade ut.
"Puh! Det där såret lär du inte få lera i!" sade jag lättat.
"Hur fick du det där?!" frågade jag Galishimo.
"Ingen aning!" sade han.
Hästar har tydligen kort minne.
Men vad gör väl det när man med gott samvete kan släppa ut en glad häst i hagen igen?
Utan vare sig oro eller klump i magen. Det där såret borde läka fint.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar