Har tagit BE-körkort!
Yes! Nu är jag äntligen i mål. Jag var så ohyggligt nervös inför körprovet. Hela dagen innan så var jag sur och spänd och jag tittade på säkerhetskontroller på Youtube och läste på om lastning och surrning och frågade mig själv om och om igen: "Varför gör jag detta?"
För det är ju lite ironiskt att jag tror att jag ska tycka att det är roligt att ta BE-körkort men i själva verket hamnar jag i ett hål av prestationstänk, kombinerat med tidsbrist, och lite halvdåligt självförtroende, och så hastar jag runt med andan i halsen och känner att jag inte hinner med.
Min logiska hjärna har försökt att lugna mig och har haft flera sakliga argument, såsom:
"Du har redan en bil och transport på ditt vanliga B-körkort. Du är inte beroende av ett BE-körkort. Du har inte ens råd med en bil eller ett släp på BE-körkort. Alltså kan du chilla. Detta är bara för din egen skull."
Min reptilhjärna säger:
"Du är kass. Du har tränat för dåligt och inte planerat din tid rätt. Snart blir du genomskådad. Stackars, stackars, människa."
Det är nackdelen med att vara obehagligt nervös.
En annan nackdel när jag är nervös är att jag vill säga att surrning bör klara 80% av en lastvikts totala vikt fram och 50% av vikterna åt sidorna. Men det är inte vad jag säger. Jag säger "0,8 %" av lastens totala vikt i stället.
Besiktningsmannen kunde inte hålla sig för skratt.
"Är du nervös nu? Menar du verkligen 0,8 % av lastens totala vikt? Det blir vääldigt lite vikt." sade han vänligt och blinkade åt mig.
Jag blev likblek i ansiktet och börjar genast pladdra:
"ÅTTIOJOVÄVLAPROCENTGIVETVIS! ÅTTIO! GLÖM VAD JAG SA!"
och han flinade bara och kryssade för att jag var godkänd på kalkylering av vikt, friktionskoifficent och glidrisk. Trafikverkets kontrollanter är tydligen inte där för att sätta dit mig. Trots att det var vad min reptilhjärna sade.
Sedan gjorde jag månadens sämsta backning men tog mig under många om och men runt ett hörn, rätade ut släpet, och fick godkänt på det. Till min stora lättnad.
Sedan var det bara enkla saker som flöt på jättefint. Rondellkörningar, lite stadskörning, lite avfarter och vändningar, inga problem! Jag kände mig lite lugnare efter detta och kände att jag gjorde fina bedömningar.
Sedan kommer ju den onekliga fördelen med att vara nervös: och det är ju hur GLAD man blir när man får godkänt! Jag blev så glad att jag frågade besiktningsgubben om jag fick krama honom, när jag efter 90 minuters vånda tråcklat mig igenom alla moment. Så här i efterhand känns det lite pinsamt men jag var överväldigad av glädje.
Och glädjen håller i sig.
Jag är faktiskt glad fortfarande.
...och så kan man ju ägna en tanke åt att det var år 2017 jag körde för första gången med min egen hästtransport och bil, som jag sparat ihop. Och idag har jag BE-körkort. Det är ju en trevlig utveckling.
För det är ju lite ironiskt att jag tror att jag ska tycka att det är roligt att ta BE-körkort men i själva verket hamnar jag i ett hål av prestationstänk, kombinerat med tidsbrist, och lite halvdåligt självförtroende, och så hastar jag runt med andan i halsen och känner att jag inte hinner med.
Min logiska hjärna har försökt att lugna mig och har haft flera sakliga argument, såsom:
"Du har redan en bil och transport på ditt vanliga B-körkort. Du är inte beroende av ett BE-körkort. Du har inte ens råd med en bil eller ett släp på BE-körkort. Alltså kan du chilla. Detta är bara för din egen skull."
Min reptilhjärna säger:
"Du är kass. Du har tränat för dåligt och inte planerat din tid rätt. Snart blir du genomskådad. Stackars, stackars, människa."
Det är nackdelen med att vara obehagligt nervös.
En annan nackdel när jag är nervös är att jag vill säga att surrning bör klara 80% av en lastvikts totala vikt fram och 50% av vikterna åt sidorna. Men det är inte vad jag säger. Jag säger "0,8 %" av lastens totala vikt i stället.
Besiktningsmannen kunde inte hålla sig för skratt.
"Är du nervös nu? Menar du verkligen 0,8 % av lastens totala vikt? Det blir vääldigt lite vikt." sade han vänligt och blinkade åt mig.
Jag blev likblek i ansiktet och börjar genast pladdra:
"ÅTTIOJOVÄVLAPROCENTGIVETVIS! ÅTTIO! GLÖM VAD JAG SA!"
och han flinade bara och kryssade för att jag var godkänd på kalkylering av vikt, friktionskoifficent och glidrisk. Trafikverkets kontrollanter är tydligen inte där för att sätta dit mig. Trots att det var vad min reptilhjärna sade.
Sedan gjorde jag månadens sämsta backning men tog mig under många om och men runt ett hörn, rätade ut släpet, och fick godkänt på det. Till min stora lättnad.
Sedan var det bara enkla saker som flöt på jättefint. Rondellkörningar, lite stadskörning, lite avfarter och vändningar, inga problem! Jag kände mig lite lugnare efter detta och kände att jag gjorde fina bedömningar.
Sedan kommer ju den onekliga fördelen med att vara nervös: och det är ju hur GLAD man blir när man får godkänt! Jag blev så glad att jag frågade besiktningsgubben om jag fick krama honom, när jag efter 90 minuters vånda tråcklat mig igenom alla moment. Så här i efterhand känns det lite pinsamt men jag var överväldigad av glädje.
Och glädjen håller i sig.
Jag är faktiskt glad fortfarande.
...och så kan man ju ägna en tanke åt att det var år 2017 jag körde för första gången med min egen hästtransport och bil, som jag sparat ihop. Och idag har jag BE-körkort. Det är ju en trevlig utveckling.
Kommentarer
Skicka en kommentar