Får man bli trött på sin häst?

Får man vara supertrött på sin egen häst? Det får man väl? Idag har jag varit lite förkyld och trött, och har kämpat med att höja formen på Galishimo. Det blir bra stundvis, men i det stora hela väldigt, väldigt, vingligt och okontrollerat, framför allt i galoppen. Kanske inte så konstigt att det blir vingligt och okontrollerat då han mestadels fått gå i lång form. Men också för att han är han. 

Vänstervarvet är som ett långt återkommande gräl då jag ber honom att inte flytta över min vikt på sin högra sida och han gör det ändå. Jag trycker till med min vikt på vänstra sidan och han blir kränkt och bromsar farten och låter valfria hästkroppsdelar slingra sig loss och glida iväg åt valfritt håll, ungefär som ett skepp som plötsligt bestämmer sig för att falla isär mitt under seglatsen, så att alla plankor och delar lösgör sig från varandra och glider ut planlöst över vattnet och vågorna, och sjutton saker måste korrigeras på fem meter. I galopp.

Typ att jag försöker säga till honom: "Nej, jag tänker faktiskt lägga min vikt på din vänstra sida, du får vackert använda vänster bakben och vartihelvete tog bogen vägen nu?! Nu har du ju bytt riktning också?! Och gångart?! Men släpp bettet du gnagt fast dig vid och sänk huvudet och sluta slingra det åt vänster..!" 

Mamma var med och peppade mig och red honom och hon tyckte han var underbar. Mest för att han travar så försiktigt med henne på ryggen. Själv tittade jag skeptiskt på honom som om vi var ett gammalt gift par och hans små egenheter retade mer eller mindre gallfeber på mig.

Men så måste det få vara ibland. Det är oktober. jag är lite sjuk. Saker måste få gå upp och ned. Kanske blir irritationen ett första startskott till lite bättre ridning från min sida med lite högre krav. Samtidigt har jag kvar känslan i huvudet från Måns som var betydligt mindre utbildad men hade SÅ mycket lättare för sig i alla moment: "Vill du rida som ett proffs? Stadig hand och några halvhalter, så håller sig hästen frivilligt i ramen. Tadaa!" 

Ridningen på Galishimo såg bättre än vad det brukar se ut, stundvis, åtminstone. Vänstervarvet tar sig sakta men säkert. Jag får hoppas att jag håller igång galoppträningen i vinter, åtminstone genom att åka till ridhuset en gång i veckan, så vi fortsätter träna stabilitet med den.

Och det är väl lite så, att om man bestämt sig för att ha en häst långsiktigt, och samma häst inte har så lätt för sig alla gånger, så kommer det onekligen några svackor per år då man känner sig riktigt less och avundsjuk på andra hästägare. Sedan krystar man sig plågsamt igenom svackan, som kan vara i allt från några veckor till några månader, innan man kommer ut på andra sidan igen och säger:
"Nu är vi på banan igen. Nu är det roligt igen!"

.