Sagan om ett helt vanligt armbandsur

För många år sedan, när jag var 27, fick jag en klocka av min dåvarande sambo. Vi hade bestämt oss för att tillsammans flytta till en ny ort och han ville att vi skulle flytta in till ett vitt, fint, radhus, i de finare områdena på orten. Jag sa ja, ja JA! och jublade över livet och att det var i förändring. Han hade fått en chefstjänst och jag fick snabbt ett jobb på kommunen. När vi bara bott tre veckor på den nya orten så fick jag en present från honom, ett armbandsur. Bara sådär. Varken som födelsedagspresent, eller förlåtpresent, eller någon-särskild-dag-present. Jag kände mig otroligt lycklig och priviligierad. Nu börjar ju livet! 

Det var alltså så här det kändes att vara älskad, och uppskattad, och känna att någon ville dela livet med en och ge mig en fin ESPRIT-klocka. Det var ju bättre än vad jag kunnat drömma om. 

Efter att jag haft denna klocka i tre veckor så blev jag dock dumpad och bostadslös i samma veva. Det man inte trodde kunde hända en själv hände. Den sociala skammen vägde tungt och sedan följde månader då jag fick anstränga mig för att komma på fötter igen. Jag jobbade som vanligt och försökte få min vardag att fungera men det hela blev väldigt tungt. Jag fick jobba för att omdefiniera mig själv, hitta en ny identitet på den nya orten, bygga upp ett nytt nätverk, finna en ny lycka. Det tog enormt med energi, så mycket energi att jag trodde att jag var sjuk och aldrig skulle bli frisk igen. Hur kunde jag annars vara så trött? 

Klockan vägrade jag bära, tänk om vi skulle råka stöta på varandra på ICA eller något, och jag skulle bära hans ur som han köpte till mig, som om jag fortfarande tillhörde honom! Som om jag inte kommit över honom. Tanken äcklade mig. Jag ville inte hålla fast en sekund vid en man som så tydligt förklarat att alla känslor var borta. Eftersom vi inte bråkat så tänkte jag att den mest rimliga förklaringen till den oförklarliga dumpningen måste ha varit att han kanske blivit förälskad i någon på sitt nya arbete. Hur får man annars kraft att lämna någon så snabbt och lustigt just när man flyttat ihop för att starta livet tillsammans? Om man inte ens bråkat?

Men samtidigt var klockan lite för fin för att jag skulle vilja slänga den. Den blev kvar i gömmorna.

Sedan dök den upp i tankarna igen. Mitt nya guldfärgade armbandsur hade gått av i armbandet, och jag planerade att lämna in den till urmakaren för att få ett nytt armband.
"Men.... har jag inte en klock-gömma här någonstans? Vore det inte roligt med fler fungerande armbandsur när jag ändå ska till urmakaren och fixa min ena klocka?" 

...och så började jag leta igenom "klock-gömman" och drog upp två fina klockor. Den ena var den fina ESPRIT-klockan som jag bara bar i tre veckor och sedan vägrade bära.

"Jäklar, den här är ju ganska fin ändå!" tänkte jag, och tog den till urmakaren för ett batteribyte. Trädde den senare på armen och kikade nöjt på den. 

"Fin klocka!" tänkte jag igen. Och sedan konstaterade jag lite eftertänksamt: 

"Nu tar jag över ägandet av denna klocka igen. Nu bestämmer jag själv vilka minnen jag ska ladda föremålet med, eller tömma föremålet på. Denna klocka är inget annat än en fin klocka och det som hänt förut har inte fastnat som en aura kring klockan, om jag inte vill det. 

Jag är fri nu. 

Och det är klockan med." 

.