Stora killen!

En sak har jag noterat med Galishimo, i alla fall. Det är att vi inte befinner oss på samma plats där vi var för ett år sedan. För ett år sedan var jag också ledsen, jag var nyseparerad och visste inte vart jag skulle bo (eller hur jag skulle leva). Jag sökte tröst hos Galishimo och red honom väldigt lite, de korta stunder jag orkade.

Detta år är faktiskt saker annorlunda. Jag är trött och ledsen och... ja då är det ju bara att låna ut honom till någon annan att leka med honom. Bara sådär, liksom. För han är ju hyfsat snäll och trevlig numera.

Så detta år, när jag trött och ledsen, och tar mig till stallet så knäpper en rödhårig tjej på sig hjälmen och sticker iväg med honom. Det är några till som rider iväg på en liten uteritt. Själv står jag och tittar vid stallplanen efter dem. Jag tittar på dem när de rider iväg. Galishimo går glatt med spetsade öron. Jag stannar i stallet och pratar med en vän, berättar för henne om hur jobbigt livet kommer att bli utan Terven, och väntar på att Galishimo ska komma tillbaka. På tillbakavägen går Galishimo glatt och lugnt med spetsade öron och glatt nickande huvud. Så lugn och glad han verkade. 

Min lilla Pellefant. Min vilda häst som blivit vuxen. Nu sticker han iväg utan mig, och tar nöjt täten. Jag blir så glad och stolt.