Nu lämnar jag henne
Jag fattade beslutet tidigare under veckan. Idag lämnar jag min fina Terv till pappa, som ska skjuta henne. Hon ska få stanna hos honom några dagar, eftersom hon älskar att vara med honom. Pappa bor mitt ute i skogen och hon behöver aldrig ha koppel där, hon får alltid springa ut och in ur huset, precis som hon vill. Det finns en hund till där och en katt. Hon kommer att bli bortskämd av pappa och Kristina, med klappar och uppmärksamhet. Pappa kommer att ta henne på små promenader och under någon av dessa promenader, när allt känns okej, så ska han skjuta henne.
Jag har också försökt att skämma bort henne. Vi har varit ute varje dag hela veckan. Vi har gått så långt som hon orkat gå. Hon har fått stanna och nosa hur länge hon velat, på allt. Hon har ingen aning om vad som väntar, hon har ingen föreställning om döden. Men det har jag. Jag kan föreställa mig att aldrig mer få ha henne hos mig på kvällarna. Och det plågar mig. Jag har gråtit hela veckan, känt mig tom. Trött. Ointresserad av arbete och unghäst. Jag har bara suttit hos henne. Masserat. Skämt bort. Och gråtit ännu mer.
Hon fyller 14 år detta år. Hon är ganska pigg och hyfsat glad och hon har kvar sin lust till livet. Men det kommer en sommar, och hon har alltid haft svårt att hantera värme, sommarvärmen kommer att bli ett lidande för henne. Hon rör sig långsamt och verkar ha svårt att andas periodvis. Som om hjärtat inte riktigt orkar längre.
Till vintern kommer marken att vara frusen och pappa kan inte begrava henne, då måste hon avlivas på en veterinärklinik, i värsta fall akut. Hon hatar veterinärer och kliniker. När hon opererades för cancer för tre år sedan så lovade jag henne att det var sista besöket dit. Jag vill inte att hon under sin sista stund i livet ska vara livrädd över veterinärkliniken igen. Det är inte värt det. För någon av oss.
Jag vill att hon ska sluta på topp. Jag vill att hon ska sluta sina dagar när hon lullar runt på en helt vanlig promenad, med pappa.
Hon ska få sluta sina dagar där hon trivs allra bäst.
I skogen.
.
Jag har också försökt att skämma bort henne. Vi har varit ute varje dag hela veckan. Vi har gått så långt som hon orkat gå. Hon har fått stanna och nosa hur länge hon velat, på allt. Hon har ingen aning om vad som väntar, hon har ingen föreställning om döden. Men det har jag. Jag kan föreställa mig att aldrig mer få ha henne hos mig på kvällarna. Och det plågar mig. Jag har gråtit hela veckan, känt mig tom. Trött. Ointresserad av arbete och unghäst. Jag har bara suttit hos henne. Masserat. Skämt bort. Och gråtit ännu mer.
Hon fyller 14 år detta år. Hon är ganska pigg och hyfsat glad och hon har kvar sin lust till livet. Men det kommer en sommar, och hon har alltid haft svårt att hantera värme, sommarvärmen kommer att bli ett lidande för henne. Hon rör sig långsamt och verkar ha svårt att andas periodvis. Som om hjärtat inte riktigt orkar längre.
Till vintern kommer marken att vara frusen och pappa kan inte begrava henne, då måste hon avlivas på en veterinärklinik, i värsta fall akut. Hon hatar veterinärer och kliniker. När hon opererades för cancer för tre år sedan så lovade jag henne att det var sista besöket dit. Jag vill inte att hon under sin sista stund i livet ska vara livrädd över veterinärkliniken igen. Det är inte värt det. För någon av oss.
Jag vill att hon ska sluta på topp. Jag vill att hon ska sluta sina dagar när hon lullar runt på en helt vanlig promenad, med pappa.
Hon ska få sluta sina dagar där hon trivs allra bäst.
I skogen.
.
Många kramar till dig!
SvaraRaderaTack Karin! Dom behövs...
Radera