Att provrida andras hästar

Jag råkade gå ned på ridbanan, och fick genast frågan:
"Vill du provrida?!"

Och då gick det ju inte säga nej. Längtar ju verkligen upp i sadeln, ibland.

Så jag provred. Jag fick låna en stor, långbent, mjuk dam. Det kändes väldigt långt ned till marken. Det känns så konstigt att jag blivit så rädd. Tänk alla hästar jag ridit. Nu räcker det med att titta ned i marken för att jag ska känna olust.

Efter tre minuter ville jag inte rida längre. Så konstigt. Att rädslan inte ger med sig. Den klämtar som en klocka i huvudet. *Varning* *Varning* *Varning*. 

Jag som aldrig var rädd att rida förut. Jag som hoppat banor barbacka. På en häst som faktiskt var högre än stora damen som jag satt på nu.

Så jag satt av. Ägaren hade inga som helst problem med att jag plötsligt stelnade till och lite genant urskuldrade mig:
"Jag måste av. Jag måste bara av..."
"Du får prova igen någon annan gång!" log hon bara. 

Då kom nästa tjej. Med en Tegelstens-häst som bestod till 90% muskler och resten päls.
"Den här kan du inte vara rädd på!" sa hon och insisterade på att jag skulle upp.

Och det hade hon rätt i. Den hästen gick inte vara rädd på. Det var som att sitta på en vänlig björn.

En mycket elegant och välskolad björn, faktiskt... 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Den där silverbjälken

Flashback