Nära till motionsspår


 
”Kolla här, titta på huset jag hittat på hemnet.” säger pojkvännen och visar bilder på ett sött litet radhus.

Jag tittar på bilderna. Han fortsätter berätta:

”Se, det är ganska stort, det har många rum! Det är nära till centrum och du har fortfarande hyfsat nära till stallet. ” säger han och visar lite bilder. Jag tittar på bilderna.

Han fortsätter mjukt:
"Det är en väldigt liten gräsmatta men du har ju en liten gräsplätt där….”

”Terven hade gillat en liten gräsmatta.” sörjer jag.
Jag fortsätter titta på bilderna.
Jag känner mig förvirrad.

”Jag vet inte vad jag ska titta på längre. Jag har inget att utgå ifrån. Jag brukar titta på golven, om de är mjuka golv där hon inte halkar eller hårda parkettgolv som hon halkar runt på och repar. Jag brukar titta på hur nära det är till jobbet ifall jag skulle behöva rasta henne på luncherna. Jag brukar titta på hur nära det är till naturen när vi ska gå på promenader. Jag brukar titta på om det finns en verandadörr där man kan släppa ut henne för hennes morgonkiss.”

Han tittar på mig och ser lite ledsen ut. Jag fortsätter:

”Jag vet inte vad som är viktigt längre. Vaddå, ett blått badrum? Är det sådant man ska titta på? Om man gillar blåa badrum? Är det så man gör?! Vad är det för mening med det?!”

Jag fortsätter spinna runt med mina tankar, i en väldigt ofrivllig tankedans, allt mer förtvivlad:

”Och det finns ju ett motionsspår där utanför. Vad ska jag med det till? Ska jag GÅ där?! Va? Är det vad det är tänkt att jag ska göra nu alltså? Gå ensam?! Är det vad du vill?!”

Han blir ännu mer tyst, han lägger en hand på mitt ben. Jag fortsätter:

”Vet du. Jag och Terven gick där förut. För två år sedan brukade vi går där. Det är i närheten av där jag bott förut. Jag kan varenda kurva på det där jävla motionsspåret. Hon var alltid med!”

Jag varvar upp mig allt mer och jag låter nästan anklagande mot honom:
”Ska jag gå där ensam, va?! Där jag och Terven gått tillsammans?! Va?!”
 
Magen vänder sig och jag hör hur oresonlig och konstig jag låter.  Jag låter otroligt konstig. Ändå kan jag inte låta bli, att låta så. Jag är bara så fruktansvärt ledsen. Så djupt och bottenlöst ledsen.

Han stryker mig lugnt över benet och säger mjukt:
”Jag vill bara ge dig en framtid, gumman. Jag vill bara ge dig något att se fram emot. Du förtjänar något att se fram emot.”

”Men jag vill inte ha någon jävla framtid!”
utbrister jag och känner hur tårarna väller fram för sjuttonde gången på samma dag, och jag fortsätter:
”Jag vill ha dåtid! Det är vad jag vill. Jag vill vrida tillbaka klockan! Det är vad jag vill!
Försök att ge mig det, om du kan!”

Han ser ledsen ut, kramar om mig länge och pussar mig på pannan.
"Älskade gumman..." säger han bara.

 

.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer