Funktionsduglig igen

Jag börjar långsamt bli funktionsduglig igen, efter två veckors nedstämdhet. Jag försöker plocka igen bit för bit. Städa upp bättre efter mig. Betala räkningar. Hitta betaldosan till datorn som jag lyckats förlägga. Jag förlägger alltid saker när jag är stressad, hårborstar och hårsnoddar försvinner i svarta hål. Plånboken är alltid borta. Mobilen alltid förlagd. Men nu letar jag ifatt sakerna. Bit för bit. Jag jobbar lite effektivare för att komma ikapp de saker jag inte orkat prioritera. Jag hämtar paket på posten som legat där och väntat alldeles för länge och som jag fått min andra påminnelselapp om. Jag ringer över 14 yrkessamtal på förmiddagen. Ler, bokar upp, fixar till. Putsar bort de skrala resterna av nagellacket som jag inte orkat fixa till på två veckor. Jag tittar på badkaret där jag så ofta sjunkit ned i det varma vattnet och självömkat mig, och jag tänker att det är dags att skura upp badkaret nu. Det syns att det blivit väl använt.

Jag visar lite gamla filmer på Terven för pojkvännen och ler.
"Kolla vad fin hon var när hon var yngre! Titta hur hon hoppade!" säger jag förtjust och lite stolt.

Jag red Galishimo igår, och kände mig aldrig särskilt rädd. Han kändes trygg och trevlig. Lite lat i värmen, bara... Självklart sörjer jag Terven, men nu äger inte sorgen mig längre. Det här uttrycket om att "sorgen släpper sitt grepp" är så klockrent och tydligt. Nu är jag ledsen men sorgen håller inte fast mig. Jag har den i stället i fickan. Ganska nära kroppen. Jag kan plocka upp den och lägga tillbaka den när jag vill och behöver.

Dessutom lever hon fortfarande hos pappa. Hon får vara där och bli bortskämd på sitt pensionat tills tiden är den rätta. Där blir hon bortskämd och kliad. Kanske lever hon en dag till - kanske fem veckor till. 

Livet är förändring.

När vi bodde i Sälgsjön utanför Gävle (2008) så målade jag Terven på vår brevlåda.


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer