Det går ju framåt! :)

Ännu en väldigt positiv dag. Elin (18 år) och Saga (14 år) hälsade på mig och Galishimo på söndagen. Detta kändes riktigt kul. Kanhända att jag känner mig lite gammal på mina 33 år, när jag hänger med tonåringar. Jag kan ju exempelvis inte låta bli att säga "Men vad STOR du blivit!" när jag ser Elin. Jag fattar ju att det bara är tanter som säger så. Men jag kan inte låta bli. För det är ju så. Hon har blivit stor. Di växer ju di däringa ungdomarna. Nog om detta.

Rida kunde dom också. Di däringa ungdomarna. Det är en speciell känsla att se någon annan sitta upp på Galishimo. Först red jag på honom lite själv, för att checka att han inte var fullständigt från vettet utan att han hade ett gott humör. Det hade han. Elin har ju Galishimos helsyster, som är ett år äldre, så hon utbrast glatt att de var väldigt lika att rida. Sedan red hon runt. Som om hon aldrig gjort något annat. Galishimo trallade glatt runt med henne på ryggen och såg helt tillfreds ut med situationen. Så söta dom var.



Sedan kom fyra vrålande motorcrosscyklar förbi ridbanan. De kom i en sådan fart att jag inte hann med att upptäcka dem förrän de var för sent, trots att de lät väldigt högljutt.
"Nu dör hon. Nu kommer Galishimo att ha ihjäl sin första ryttare. Det är nu det händer." tänkte jag.
Galishimo blev verkligt skrämd och började genast trippa runt.

Elin log bara.
"Så här är hans syster också. Jag håller tyglarna lite kortare på honom nu så jag har kontroll över hans huvud." sa hon pedagogiskt och lät honom trippa runt. Ögonen höll på att ploppa ut ur ögonhålorna på honom, och benen trummade snabbt.
"Nu får han faktiskt trippa runt såhär tills han slappnar av. Då länger jag på tyglarna igen." sa hon bara.
Det var inte svårare än så. Inget skenande. Inget bockande. Ingen okontrollerad häst. Jag blev både förvånad och stolt. Det var ju fyra motorcyklar. Som kom snabbt. Och Galishimo skötte det ju finfint. Till slut var han lugn och glad igen.



"Vill du också rida?" frågade jag den yngre tjejen som inte alls var rädd för att rida, hon heller. Så hon satte sig glatt runt och red runt på Galishimo. En fjortonårig tjej. På min unghäst. På MIN unghäst. Det gick hur fint som helst. Galishimo var jättenöjd över att bära runt på henne med. Öronen var spetsade framåt och han lyssnade på varje förhållning hon gjorde med tyglarna.

Jag kände mig stolt och glad, efteråt. Det GÅR framåt. Vi GÖR framsteg. Han ÄR en riktigt fin häst!


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer