Pepp från bästa coachen


Jag visade Galishimo för mamma idag igen.

Galishimo var pigg och alert idag. Jag började få lite ont i magen när jag såg hans energi, lyfta svans, och spetsade öron. Jag rodnade om mina egna öron. Jag bestämde mig för att inte göra något storslaget utan bara rida kvar lugnt och fint i sadeln, och fokusera på att han ska röra på sig. Han kunde inte stå stilla när jag satte mig upp. Det kändes som att sitta på en spänd fjäder. Sedan började vi lugnt röra på oss. Och mamma coachade oss som bara en mamma kan.
"Vilken skillnad! På bara en månad! Han är ju mycket finare nu! Det märks att du har jobbat med honom!" sa hon entusiastiskt. Jag rodnade ännu mer. Jag vet att min mamma alltid är ärlig. Galishimo tuffade lugnt på. En vedklyv jobbade i närheten. Ett tåg åkte förbi. Men vi kunde ändå... tuffa på. Utan att jag satte mig av honom. Vi travade och skrittade. Jag visade även min mamma att vi numera kan skänkelvikning. Jag skrittade rakt emot henne och plötsligt gick Galishimo sidvärtes.
"Men vad fint! Jag kan inte ens se hur du gör!? Vad gör du?"
"Jag använder det yttre benet och trycker det lite på magen, så flyttar han sig undan för det." sa jag.
"Det måste du ju göra väldigt lätt, det märker man ju inte ens. Så fint." sa mamma.
Jag skäms fortfarande för att jag inte är lugnare i sadeln, att jag inte tränar honom bättre. Att jag inte rider efter fyrkantsspåret, galopperar honom oftare, ställer lite större krav..

Efter passet avslutade hon:
"Bry dig inte om vad du inte lärt honom ännu. Bry dig inte om allt som ni inte kan. För det du lärt honom, det gör han ju bra." 

.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer