En liten gnutta hopp


Jag har ridit Galishimo två gånger denna vecka. Mest i skritt och inte särskilt länge. Idag var han lite piggare och sprattlade något. Det var inte alls svårt att sitta kvar under dessa mindre moment av sprattel. Sedan fick vi besök av en annan ryttare och jag blev nervös igen. Så vi fortsatte att hålla oss till skritten. Lugn och ro. Jag ställde honom, böjde honom lite, och lät honom flytta dig lite sidvärtes för skänkeln. Men mest satt jag och gjorde ingenting. Lät vågorna av obehag tumla runt i kroppen som stora vågor som slår mot en klippa och hoppades att havet skulle stilla sig något med tiden. Om jag bara tog det lugnt och inte gjorde så mycket. Utan bara satt där.

Det var ju även det här med att han kändes väldigt trevlig på vår lilla volt, på vår lilla komfortzon, som vi etablerat på ridbanan. Väldigt trevlig. Han var snäll, avspänd, och lyssnade på små signaler.
"Alltså... han ser så MJUK ut. Verkligen mjuk och fin. Och han går i så fin form!" utbrast ryttaren som sällskapade oss.

Och då kände jag lite... "stolthet" är väl att ta i. Jag känner mig väl inte riktigt stolt över att vara en skraj ryttare, som bara vågar nyttja halva ridbanan. Men. Okej. Inte stolt då. Men hoppfull. Jag kände mig hoppfull. Det har jag inte gjort på länge. Han var verkligen mjuk idag. Och stark. Mjuk och stark på samma gång. Det är all tömkörning som gör honom atletisk och duktig på att bära sin ryttare, samtidigt som han lyssnar på de fina signalerna.
"Det här kan bli bra." kom jag på mig själv att säga till den andra ryttaren när vi var tillbaka till stallet igen.

Och jag förvånades lite över mina egna ord... 

.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer