Duktig hund
Ändå blir jag överrumplad. Trots att jag förberett mig så många gånger. Att lämna henne. Jag och pojkvännen sov över hos pappa. Terven stormtrivdes. Hon lekte massor med deras hund och fick massor av uppmärksamhet. Hon fick äta korv på äkta björnkött, och vara utomhus hur mycket hon ville. Hon behöver inget koppel hos pappa, hon behöver bara gå till ytterdörren och se förväntansfull ut, så släpper han ut henne. Sedan tar han in henne igen när han hör hennes tassar trampa på farstubron. Hon tycker detta är superhäftigt och kan springa ut och in flera gånger på en timme. Man kan se henne från köksfönstret när hon vankar runt och nosar på marken, och busar med pappas hund.
Det finns knappt några bilar här. Eller människor. Bara pappa som arbetar hemifrån och Kristina som tar lite ströjobb emellanåt. Terven verkade så glad att återse deras hund. Trots att hundkroppen är gammal och stel så kan hon inte hindra sig själv från att glatt strutta runt. Det ser lite smärtsamt och stelt ut men hennes svans slutar inte vifta över allt spännande med att vara hos pappa. Hon andas tungt emellanåt och det märks att hennes själ är mycket piggare än hennes kropp. Min hund. Som jag köpte när jag var 20 år. Nu har det gått över 13 år sedan jag köpte henne. Nu kommer hon att avlivas hemma hos pappa i skogen.
Där lämnar jag henne. Tidigt på måndag morgon. Klockan är inte så mycket men jag har ändå hunnit gråta mig matt. Jag klappar henne lite tafatt och säger lite spakt:
"Duktig hund"
Jag vågar inte riktigt gosa om henne, jag rädd att bli för ledsen. Rädd att hon ska märka på mig att livet aldrig blir detsamma. Det sista jag ser av Terven är hur hon lite förvånat men glatt tittar efter mig, samtidigt som hon lutar sig nära Kristina och blir kliad och klappad.
"Du ska ju stanna här med oss!" kvittrar Kristina muntert och jag ser att Terven är trygg och glad med henne.
Hela bilresan hem gråter jag. Resten av dagen gråter jag. Pojkvännen är med mig och håller mig i handen, håller mig på benet, lägger en arm om mig. Jag är tyst, men emellanåt upprepar jag samma meningar om och om igen:
"Hon är ju min hund. Hon har alltid varit med mig. Det har alltid varit vi. Jag har aldrig varit utan henne. Så länge jag varit vuxen så har hon varit med mig.
Hon är ju min hund."
.
Det finns knappt några bilar här. Eller människor. Bara pappa som arbetar hemifrån och Kristina som tar lite ströjobb emellanåt. Terven verkade så glad att återse deras hund. Trots att hundkroppen är gammal och stel så kan hon inte hindra sig själv från att glatt strutta runt. Det ser lite smärtsamt och stelt ut men hennes svans slutar inte vifta över allt spännande med att vara hos pappa. Hon andas tungt emellanåt och det märks att hennes själ är mycket piggare än hennes kropp. Min hund. Som jag köpte när jag var 20 år. Nu har det gått över 13 år sedan jag köpte henne. Nu kommer hon att avlivas hemma hos pappa i skogen.
Där lämnar jag henne. Tidigt på måndag morgon. Klockan är inte så mycket men jag har ändå hunnit gråta mig matt. Jag klappar henne lite tafatt och säger lite spakt:
"Duktig hund"
Jag vågar inte riktigt gosa om henne, jag rädd att bli för ledsen. Rädd att hon ska märka på mig att livet aldrig blir detsamma. Det sista jag ser av Terven är hur hon lite förvånat men glatt tittar efter mig, samtidigt som hon lutar sig nära Kristina och blir kliad och klappad.
"Du ska ju stanna här med oss!" kvittrar Kristina muntert och jag ser att Terven är trygg och glad med henne.
Hela bilresan hem gråter jag. Resten av dagen gråter jag. Pojkvännen är med mig och håller mig i handen, håller mig på benet, lägger en arm om mig. Jag är tyst, men emellanåt upprepar jag samma meningar om och om igen:
"Hon är ju min hund. Hon har alltid varit med mig. Det har alltid varit vi. Jag har aldrig varit utan henne. Så länge jag varit vuxen så har hon varit med mig.
Hon är ju min hund."
.
Kommentarer
Skicka en kommentar