Passivitetsträning
Nyckelordet för denna säsong är helt klart passivitetsträning. Jag har verkligen lärt mig hur mycket det ger att bara stå stilla med Galishimo. Dels stillastående som belöning när han har löshoppat, det har gett väldigt goda resultat och han slår i princip knut på sig själv för att få det eftersträvade "hänget" med matte med lite godis, klappande och spanande mot horisonten.
Sedan har jag överfört det till sadeln också. När det är oroligt omkring oss (många hästar på ridbanan eller oroligt i hästflockarna som betar bredvid banan) så har jag också börjat att mer medvetet sitta på ryggen och bara slappa med honom. Jag började med det förra året då jag hade svårt att ha honom att stå still när vi var i ridhuset, eller när det hände mycket omkring oss. Det var oftast på ridhuset eller när andra hästar stökade som han började trampa runt. Exempelvis i detta inlägg från förra året.
Han har ju alltid haft lätt för att trampa runt, och jag har då ibland suttit av honom. Då brukar han direkt bli avspänd och jag kan nästan provoceras över hur lugn han blir när jag står bredvid honom, jämfört med hur vaken han blivit när jag suttit upp. Ibland har det varit bra att sitta av för att få kontakt med honom och ibland har det varit bra att sitta kvar en stund.
Jag har därför allt oftare suttit passiv i sadeln under stillastående, och har ofta passat på när andra ridit på ridbanan, när frieserhästen Rissa mäktigt dundrar förbi i åttor i galopp så har jag övat på att stå stilla, eller när Ebba tränat in galoppen med Rand. Jag har alltså valt situationer som inte är jättespännande för Galishimo, men tillräckligt spännande för att han ska vara vaken. Sedan så blev det en hel del stillastående på ridbanan i vintras när det blev trångt och många ryttare. De flesta vill ju rida under de få timmar det är dagsljus.
I måndags var det en dag med lite mer stök, då tre nya hästar kom till stallet och oroligt vankade runt och gjorde små rusningar, alldeles vid ridbanan, samtidigt som ett annat ekipage kämpade på med longeringen med många hejjarop och vinande piska.
Jag tänkte först ta honom på en promenad i skogen och vänta en halvtimme tills det lugnat ned sig, sedan tänkte jag att det är ett ypperligt tillfälle att bara stå med honom och träna passivitetsträning. Så där stod vi. Mitt emellan oroliga nyhästar och longeringsträningen. Galishimo sneglade lite på mig de första tre minuterna men sedan verkade han tänka:
"Aha. Det kommer inte att hända något..." och öronen föll ned, hans blick blev dimmig, han fällde ut snoppen, och började vila bakbenen, med byte var femte minut. Han kopplade av fullständigt. Det var passivitetsträning at its best.
De andra log lite åt mig och tyckte nog jag verkade feg som inte vågade rida. Det är svårt att förklara att även passivitet, att inte göra något, också är en träningsform om man vill bli bra på det och om man behöver det. Men jag märker verkligen skillnaden under detta år, och jag har på ett djupare plan förstått vinsten av det. Galishimo har blivit tryggare av det också.
Och det är ju det enda som räknas.
.
Sedan har jag överfört det till sadeln också. När det är oroligt omkring oss (många hästar på ridbanan eller oroligt i hästflockarna som betar bredvid banan) så har jag också börjat att mer medvetet sitta på ryggen och bara slappa med honom. Jag började med det förra året då jag hade svårt att ha honom att stå still när vi var i ridhuset, eller när det hände mycket omkring oss. Det var oftast på ridhuset eller när andra hästar stökade som han började trampa runt. Exempelvis i detta inlägg från förra året.
Han har ju alltid haft lätt för att trampa runt, och jag har då ibland suttit av honom. Då brukar han direkt bli avspänd och jag kan nästan provoceras över hur lugn han blir när jag står bredvid honom, jämfört med hur vaken han blivit när jag suttit upp. Ibland har det varit bra att sitta av för att få kontakt med honom och ibland har det varit bra att sitta kvar en stund.
Jag har därför allt oftare suttit passiv i sadeln under stillastående, och har ofta passat på när andra ridit på ridbanan, när frieserhästen Rissa mäktigt dundrar förbi i åttor i galopp så har jag övat på att stå stilla, eller när Ebba tränat in galoppen med Rand. Jag har alltså valt situationer som inte är jättespännande för Galishimo, men tillräckligt spännande för att han ska vara vaken. Sedan så blev det en hel del stillastående på ridbanan i vintras när det blev trångt och många ryttare. De flesta vill ju rida under de få timmar det är dagsljus.
I måndags var det en dag med lite mer stök, då tre nya hästar kom till stallet och oroligt vankade runt och gjorde små rusningar, alldeles vid ridbanan, samtidigt som ett annat ekipage kämpade på med longeringen med många hejjarop och vinande piska.
Jag tänkte först ta honom på en promenad i skogen och vänta en halvtimme tills det lugnat ned sig, sedan tänkte jag att det är ett ypperligt tillfälle att bara stå med honom och träna passivitetsträning. Så där stod vi. Mitt emellan oroliga nyhästar och longeringsträningen. Galishimo sneglade lite på mig de första tre minuterna men sedan verkade han tänka:
"Aha. Det kommer inte att hända något..." och öronen föll ned, hans blick blev dimmig, han fällde ut snoppen, och började vila bakbenen, med byte var femte minut. Han kopplade av fullständigt. Det var passivitetsträning at its best.
De andra log lite åt mig och tyckte nog jag verkade feg som inte vågade rida. Det är svårt att förklara att även passivitet, att inte göra något, också är en träningsform om man vill bli bra på det och om man behöver det. Men jag märker verkligen skillnaden under detta år, och jag har på ett djupare plan förstått vinsten av det. Galishimo har blivit tryggare av det också.
Och det är ju det enda som räknas.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar