Gymkort inköpt
En sak som jag lärt mig om fysträning är att man inte kan vänta på att man känner sig inspirerad. Ibland måste man handla först och hoppas på att inspirationen kommer senare. Det är lite jobbigt att punga ut med pengarna och lite segt att komma igång, men ofta känns det bra när man fått in en rutin på det.
Om jag väntar på inspirationen först, och agerar sedan, så blir inget gjort. Någonsin. Så det är bara att traska bort till valda gym och få det bortgjort.
"Nämen vad trevligt att du ska börja träna! Välkommen." sa en manlig receptionist.
"Tack." sade jag kort och surt.
"Vi har ju en ny grej här, biocircuit. Det rekommenderar jag att du provar."
"Ja tack." sade jag kort och surt och tänkte att det alltid kommer nya träningsmetoder och nya begrepp och varför borde det inte bara räcka med att få upp flåset.
"Kan jag boka in dig på en genomgång av biocircuit-träning, med en personlig tränare?" sade receptionisten.
"Ja, tack. Hur ser i morgon ut?" svarade jag med ett ansikte och ett kroppspråk som sade att jag redan befann mig någon annanstans i tanken. Som i sängen. Med en påse chips.
"Klockan 16.00, blir det bra?" frågade receptionisten.
"Ja." sade jag och skakade uppgivet på huvudet.
"Det blir jag som går igenom det med dig." sade han.
Jag granskade honom. Han var äldre. Inte en 25-årig snärtig nyexaminerad PT som är förälskad i sig själv och som kommer att knyta näven och säga att jag "orkar mer än vad jag tror". Normal kroppsbyggnad. Ingen frenesi att skåda någonstans. Förmodligen ingen mansplainare som kommer att kalla mig lilla gumman heller. Jag har genom åren fått nog av frenetiska tränare, pojkvänner, sambos och gudbevars. Jag granskade honom en gång till.
Han är godkänd.
Jag nickade.
"Det ser jag fram emot." konstaterade jag kort. Vände om, och marscherade ut.
Som sagt. Träningsinspirationen kommer inte alltid före agerandet.
Om jag väntar på inspirationen först, och agerar sedan, så blir inget gjort. Någonsin. Så det är bara att traska bort till valda gym och få det bortgjort.
"Nämen vad trevligt att du ska börja träna! Välkommen." sa en manlig receptionist.
"Tack." sade jag kort och surt.
"Vi har ju en ny grej här, biocircuit. Det rekommenderar jag att du provar."
"Ja tack." sade jag kort och surt och tänkte att det alltid kommer nya träningsmetoder och nya begrepp och varför borde det inte bara räcka med att få upp flåset.
"Kan jag boka in dig på en genomgång av biocircuit-träning, med en personlig tränare?" sade receptionisten.
"Ja, tack. Hur ser i morgon ut?" svarade jag med ett ansikte och ett kroppspråk som sade att jag redan befann mig någon annanstans i tanken. Som i sängen. Med en påse chips.
"Klockan 16.00, blir det bra?" frågade receptionisten.
"Ja." sade jag och skakade uppgivet på huvudet.
"Det blir jag som går igenom det med dig." sade han.
Jag granskade honom. Han var äldre. Inte en 25-årig snärtig nyexaminerad PT som är förälskad i sig själv och som kommer att knyta näven och säga att jag "orkar mer än vad jag tror". Normal kroppsbyggnad. Ingen frenesi att skåda någonstans. Förmodligen ingen mansplainare som kommer att kalla mig lilla gumman heller. Jag har genom åren fått nog av frenetiska tränare, pojkvänner, sambos och gudbevars. Jag granskade honom en gång till.
Han är godkänd.
Jag nickade.
"Det ser jag fram emot." konstaterade jag kort. Vände om, och marscherade ut.
Som sagt. Träningsinspirationen kommer inte alltid före agerandet.
Kommentarer
Skicka en kommentar