Transportbesiktning - en prestation!
Jag trodde att jag var smart i lördags när jag och Elin skottade fram hästtransporten i snön. Jag kom nämligen på att finkan måste besiktas, och att det vore klokt att boka in en besiktning så snart som möjligt, så jag skulle slippa skotta fram transporten under skrik och panik denna vinter. Transporten stod så fint framme där i lördags, avskottad och avsopad, och även i onsdags när testpiloten skulle rida Galishimo i ridhuset, så fick transporten sig blott en lätt avborstning innan den var redo att köras.
Därför bokade jag besiktning av transporten idag, fredag, klockan 07.00, så jag inte skulle komma för sent till jobbet.
Jag klev upp klockan 05.00 i min lilla etta och tittade ut över bostadsområdets mörker och snö, och drog en suck. Det såg slirigt ut. Vägarna var inte plogade ännu. Det kommer att bli ett projekt att skotta fram garageuppfarten. Är det ens värt att försöka, eller kommer jag att köra fast i någon liten snödriva med transport och allt? kommer jag ens ut ur garaget? Hur lång tid tar det för mig att skotta uppfarten? Hur ser stallplanen ut? Ska jag avboka besiktningen? Kan man göra det någon timme i förväg, bara?
Inte allt för många minuter senare kom denna suddiga bild upp i min mobil.
Den föreställer en framskottad hästtransport i mörker. Och det är ju förstås Björn som åkt till stallet och skottat fram transporten åt mig. Detta trots att han åker till sitt arbete klockan sex på morgonen. Han har alltså klivit upp någon gång där vid FYRA på natten och börjat gräva i den tunga snön på stallplanen. Hur snällt var inte det?! Det kan ju även tilläggas att han bor på andra sidan staden, och har lite körtid också, om han ska åka från sitt hem till mitt stall. Bästa Björn!
Då fick jag lite energi att kliva upp, äta snabb frukost, skotta fram garageuppfarten här hemma, och en timme senare kunde jag borsta av den sista snön från transporten och fästa den i bilen. Efter lite slirande och lite lättare fastkörningar så hade jag kommit ut på plogad väg och kunde åka till besiktningen, i regn mörker och snöblask, med vindrutetorkarna i fullt arbete. Jag kom till och med fram med tio minuters marginal. Trots att jag fick slira mig genom den sista oplogade kilometern. En fyrhjulsdriven bil är en kvinnas bästa vän. Kvinnans näst bästa vän är Björn. Man får självförtroende av en sådan här bil. Hondan var väl värd varje slant!
Själva besiktningen gick bra och transporten klarade alla tester.
"Men..." sa besiktningsmannen och pekade:
"Titta på kulhandsken. Den trodde jag knappt skulle klara kvalitetstestet. Ser du hur sliten den är?"
Jag gick fram till besiktningsmannen som pekade på kulkopplingen. Han pekade på den lilla röda markeringen med ett kryss vid handtaget.
"Det där röda krysset är en slitagevarning. Ser du hur nära den där lilla metallmarkören är det röda krysset, när jag drar upp handtaget? Den är inte PÅ fältet med det röda krysset, men väldigt, väldigt nära."
Jag kikar och nickar.
"Om du ska skjutsa en häst i den där finkan så föreslår jag att du byter kulhandsken så snart som möjligt. Åk inga långturer innan bytet är klart."
Jag nickar.
"Betyder det att transporten är underkänd?" frågade jag.
"Nej, slitagemarkeringen är inte på det röda fältet och kulhandsken har klarat testerna. Transporten är godkänd två år till, men ska du använda den flitigt och skjutsa ett djur i den så tycker jag du kan vara på den säkra sidan och byta ut den."
"Point taken." konstaterade jag.
Så transporten blev godkänd, men typ ändå inte. Väldigt professionellt av besiktningsmannen att visa och förklara vad som behöver göras för mig. Väldigt professionellt att ta hänsyn till vad släpet ska användas till, och ge mig tips för att förebygga olyckor. Jag är väldigt nöjd. Så nu ska jag fixa en ny kulhandske innan Galishimo ska åka i transporten igen. De enkla kulhandskarna verkar kosta kring 400 kronor och beställer jag bytet på en firma så blir det kanske lite över tusenlappen för verktyg och arbetstid. Inga dyra omkostnader med andra ord.
Sedan körde jag fast i snön i mörkret på stallplanen, där kring klockan 07.45. Det såg ut som ett mindre slagfält på stallplanen. Det låg kvar snöhögar efter nattens skottning och man såg tydligt mina mindre fastkörningar innan avfärd. Nu syntes även tydligt mina nya försök, med nya kringelkrokar till hjulspår i snön, när jag försökte backa tillbaka transporten där jag hämtat den. Som en vacker grande finale, så befann sig plötsligt bil och transport lite på sniskan mitt framme vid stalldörrarna i snön, slutligen fastkörd.
"Men Katarina... Vad håller du på med nu då?!" suckade stallägaren Lasse i mörkret, efter han klivit av sin traktor, och förvånat beskådat stallplanen.
"Jag tänkte att du kanske kunde köra loss bilen åt mig och backa in den åt mig?" frågade jag glatt, och han skrattade och suckade lite på samma gång, innan han satte sig i bilen och parkerade till den åt mig. Även Lasse är en fantastisk man. Jag kom blott en halvtimme för sent på arbetet och satt vid frukostfiket med min chef klockan 08.30. Solen kommer inte att gå upp förrän om en timme, vilket kändes lite konstigt. Jag var dock märkbart nöjd över morgonens prestation!
.
Därför bokade jag besiktning av transporten idag, fredag, klockan 07.00, så jag inte skulle komma för sent till jobbet.
- Vad som hände igår kväll: Två decimeter snö föll.
- Vad som hände i natt: lite regn föll på snön som fallit, och fuktade upp snön.
- Vad det resulterade till: Två decimeter väldigt, väldigt tung snö.
Jag klev upp klockan 05.00 i min lilla etta och tittade ut över bostadsområdets mörker och snö, och drog en suck. Det såg slirigt ut. Vägarna var inte plogade ännu. Det kommer att bli ett projekt att skotta fram garageuppfarten. Är det ens värt att försöka, eller kommer jag att köra fast i någon liten snödriva med transport och allt? kommer jag ens ut ur garaget? Hur lång tid tar det för mig att skotta uppfarten? Hur ser stallplanen ut? Ska jag avboka besiktningen? Kan man göra det någon timme i förväg, bara?
Inte allt för många minuter senare kom denna suddiga bild upp i min mobil.
Den föreställer en framskottad hästtransport i mörker. Och det är ju förstås Björn som åkt till stallet och skottat fram transporten åt mig. Detta trots att han åker till sitt arbete klockan sex på morgonen. Han har alltså klivit upp någon gång där vid FYRA på natten och börjat gräva i den tunga snön på stallplanen. Hur snällt var inte det?! Det kan ju även tilläggas att han bor på andra sidan staden, och har lite körtid också, om han ska åka från sitt hem till mitt stall. Bästa Björn!
Då fick jag lite energi att kliva upp, äta snabb frukost, skotta fram garageuppfarten här hemma, och en timme senare kunde jag borsta av den sista snön från transporten och fästa den i bilen. Efter lite slirande och lite lättare fastkörningar så hade jag kommit ut på plogad väg och kunde åka till besiktningen, i regn mörker och snöblask, med vindrutetorkarna i fullt arbete. Jag kom till och med fram med tio minuters marginal. Trots att jag fick slira mig genom den sista oplogade kilometern. En fyrhjulsdriven bil är en kvinnas bästa vän. Kvinnans näst bästa vän är Björn. Man får självförtroende av en sådan här bil. Hondan var väl värd varje slant!
Själva besiktningen gick bra och transporten klarade alla tester.
"Men..." sa besiktningsmannen och pekade:
"Titta på kulhandsken. Den trodde jag knappt skulle klara kvalitetstestet. Ser du hur sliten den är?"
"Det där röda krysset är en slitagevarning. Ser du hur nära den där lilla metallmarkören är det röda krysset, när jag drar upp handtaget? Den är inte PÅ fältet med det röda krysset, men väldigt, väldigt nära."
Jag kikar och nickar.
"Om du ska skjutsa en häst i den där finkan så föreslår jag att du byter kulhandsken så snart som möjligt. Åk inga långturer innan bytet är klart."
Jag nickar.
"Betyder det att transporten är underkänd?" frågade jag.
"Nej, slitagemarkeringen är inte på det röda fältet och kulhandsken har klarat testerna. Transporten är godkänd två år till, men ska du använda den flitigt och skjutsa ett djur i den så tycker jag du kan vara på den säkra sidan och byta ut den."
"Point taken." konstaterade jag.
Så transporten blev godkänd, men typ ändå inte. Väldigt professionellt av besiktningsmannen att visa och förklara vad som behöver göras för mig. Väldigt professionellt att ta hänsyn till vad släpet ska användas till, och ge mig tips för att förebygga olyckor. Jag är väldigt nöjd. Så nu ska jag fixa en ny kulhandske innan Galishimo ska åka i transporten igen. De enkla kulhandskarna verkar kosta kring 400 kronor och beställer jag bytet på en firma så blir det kanske lite över tusenlappen för verktyg och arbetstid. Inga dyra omkostnader med andra ord.
Sedan körde jag fast i snön i mörkret på stallplanen, där kring klockan 07.45. Det såg ut som ett mindre slagfält på stallplanen. Det låg kvar snöhögar efter nattens skottning och man såg tydligt mina mindre fastkörningar innan avfärd. Nu syntes även tydligt mina nya försök, med nya kringelkrokar till hjulspår i snön, när jag försökte backa tillbaka transporten där jag hämtat den. Som en vacker grande finale, så befann sig plötsligt bil och transport lite på sniskan mitt framme vid stalldörrarna i snön, slutligen fastkörd.
"Men Katarina... Vad håller du på med nu då?!" suckade stallägaren Lasse i mörkret, efter han klivit av sin traktor, och förvånat beskådat stallplanen.
"Jag tänkte att du kanske kunde köra loss bilen åt mig och backa in den åt mig?" frågade jag glatt, och han skrattade och suckade lite på samma gång, innan han satte sig i bilen och parkerade till den åt mig. Även Lasse är en fantastisk man. Jag kom blott en halvtimme för sent på arbetet och satt vid frukostfiket med min chef klockan 08.30. Solen kommer inte att gå upp förrän om en timme, vilket kändes lite konstigt. Jag var dock märkbart nöjd över morgonens prestation!
.
Kommentarer
Skicka en kommentar