Året 2017
Nu börjar ju året närma sig sitt slut och det är dags att summera året 2017. Året blev ett otroligt bra år, detta år har varit betydligt lättare än tidigare år. Jag har haft riktigt bra människor omkring mig och det har blivit massor av fina bilder. Jag kan inte vara annat än tacksam.
Till att börja med sålde min kompis John mig sin fyrhjulsdrivna Honda CR-V! Efter flera års längtan och sparande så hade jag ÄNTLIGEN en bil med dragkrok OCH en fungerande hästtransport! Det var Veronica som hjälpte mig att övningsköra med bilen och transporten, och hon lärde mig grunderna i hur man kör och backar transporten rätt. Sedan blev det en hel del transportträning, och Galishimo var mindre nöjd. Han var livrädd, rent ut sagt. Det hände ju en transportolycka år 2015 så han kanske kom ihåg den.
Vi transporttränade grundligt i flera veckor innan jag ens körde ett långsamt varv runt stallplanen. Han tränades faktisk att vara i transporten varje helg i två månader, innan vi åkte på den första turen till det närliggande ridhuset. Efter denna mjukstart har han varit plättlätt att lasta oavsett väderlek och mörker. Allt har gått bra hela året, utan minsta lilla olycka!
Ett annat stort framsteg för året är nog alla uteritter där Galishimo bara blivit duktigare och duktigare. Han har ju varit väldigt nervös och osäker, och det smittade av sig på mig, men vi klarade turerna bättre och bättre under 2017. Jag tog det i min egen takt och gick ibland med honom, och red ibland. Jag fick ofta med mig trevligt sällskap! Den som tålmodigt följde mig på allra flest ridturer var Cecilia och den stencoola ledarhästen Quattro. Hon var underbar och lät verkligen mig och Galishimo utvecklas i vår egen takt. Vi har varit ute timmar och åter timmar. Jag kämpade på och red alltid först med Galishimo, och så väntade hon och Quattro tålmodigt bakom oss, när vi skulle passera buskar, kvistar, stenar eller mystiskt gräs. Det blev tyvärr ingen bättre bild på mig och Cecilia än denna bild. Hon var verkligen guld värd!
Jag kände en enorm glädje i slutet på sommaren när jag red ute ensam med Galishimo, och när vi var över en halvmil hemifrån, så kunde jag släppa honom på helt lösa tyglar och låta honom skritta på. Jag var otroligt stolt och glad av detta. Det blev även en hel del galoppträning!
Nästa stora nyhet var alla turer till ridhuset. Vi åkte till ridhus vd 21 tillfällen under året. Jag red för en beridare i början vid ett tillfälle, som även red Galishimo vid två ytterligare tillfällen. Jag red ett dressyrpass för en yngre dressyrtränare, men jag föll sedan tillbaka till den äldre tränaren AB, som jag red mest för år 2016. AB red jag för vid tre tillfällen. Så det har blivit sammanlagt sju kurser i år, vilket bara är hälften så mycket som förra året, men vi behövde ju prioritera transportlastning och uteritter, helt enkelt.
Jag har fått massor av stöd av mamma, Linn, (världens bästa) Björn (!!) och Elin som alla följt mig till ridhuset och peppat mig både med lastning och ridning. Det är ju lite samma problem där, att jag och Galishimo saknar självförtroende, men allt blir bättre med upprepning! Teknik, form och samling har det dock inte varit några som helst problem med. Han är mjuk och lättriden och otroligt lydig! En riktig kaka!
På hösten började Elin dyka upp allt oftare och med stor glädje har jag lämnat över Galishimo till henne. Hon föll ju av honom år 2016 och drog ordentliga sviter av den olyckan, men denna höst kunde jag presentera henne en lite mognare arabhäst som blivit lite mer trygg och en smula mer förutsägbar. De hittade varandra mycket snabbt, och sedan dess har de tillsammans galopperat i racerfart så lera och snö har flugit åt alla håll. De är så fina tillsammans!
Även mamma har ridit Galishimo vid några tillfällen och Galishimo har skött sig strålande. Mammas självförtroende har vuxit och nu vill hon helst inte att jag ska leda honom, hon vill styra honom själv! Det har varit jätteroligt att se!
Jag har även kommit igång med träningen ordentligt. Ekonomin lossnade ju när jag inte längre behövde spara till hästbilen och då visste jag vad jag skulle investera i - träning! Och det blev det! Gymkort, gymkläder, skor och utomhuskläder. Jag frossade och köpte allt jag behövde för att kunna vara aktiv. Det var inte heller svårt att få igång träningsrutiner, bara att röra på sig och njuta! Jag hade tidigare inte kunnat träna på hela fyra år, på grund av min ekonomi och häst, men nu kände jag att jag äntligen blev "mig själv" igen. Jag älskar ju att träna!
Enda nackdelen med år 2017 var att jag varit väldigt sjuk väldigt långdraget. Jag var sjuk påsken, jag var sjuk min semester, jag var sjuk hela december. Jag har varit sjuk i över tre månader av årets tolv månader. Minst. Jag har kunnat arbeta men legat i sängen utslagen väldigt många kvällar och helger. Från början blev jag väldigt frustrerad och ledsen, men så är det ju bara ibland. Jag får vara tacksam över att jag inte har någon allvarlig sjukdom utan bara verkar ha småskräp som stör systemet och kräver vila.
Jag arbetar ju med allvarliga missförhållanden på arbetet, då jag utreder med stöd av Lex Sarah, och det har varit ett ovanligt tufft och intensivt år. Personalen anmäler fler och fler händelser, vilket tyder på att det är mer kulturellt acceptabelt att synliggöra misstag och lära sig något av dem. Så det blev betydligt mer jobb för mig, men också ett mycket bra år. Vi är en betydligt bättre verksamhet nu än vad vi varit tidigare! Jag är stolt över att vara delaktig i den utvecklingen.
Andra fina minnen från 2017 är alla bilder. Oj, vad fina bilder det blivit! Mamma har fotograferat, Elin har fotograferat, Maud har fotograferat... underbara bilder som jag alltid kommer att ha nära hjärtat. Från toppenåret 2017! Titta och njut!
Under 2018 så hoppas jag att jag håller mig lite friskare.
Jag hoppas att året 2018 blir det prestigelösa året då jag njuter av uteritter, dressyrkurser och kompishäng i stallet. Jag vill åka till ridhuset och pilla på med Galishimo för mitt rena nöjes skull, utan att känna några prestationskrav, eller att jag rider för dåligt.
Jag önskar att alla är friska och att kameraintresset hos mina nära och kära håller i sig. Jag hoppas att Elin och Galishimo får busa runt, och att det blir många, långa turer i skogen med Cecilia och andra stalltjejer till sommaren. Björn är ju en helt fantastisk man så jag ska fjäska storartat för honom under 2018. Jag hoppas Galishimo fortsätter att hålla sig så frisk och fin som han är nu. Vi har ju till och med fått "friskhets-rabatt" på hästförsäkringen under år 2017, eftersom han varit så frisk så många år, och det hoppas jag fortsätter!
Till att börja med sålde min kompis John mig sin fyrhjulsdrivna Honda CR-V! Efter flera års längtan och sparande så hade jag ÄNTLIGEN en bil med dragkrok OCH en fungerande hästtransport! Det var Veronica som hjälpte mig att övningsköra med bilen och transporten, och hon lärde mig grunderna i hur man kör och backar transporten rätt. Sedan blev det en hel del transportträning, och Galishimo var mindre nöjd. Han var livrädd, rent ut sagt. Det hände ju en transportolycka år 2015 så han kanske kom ihåg den.
Vi transporttränade grundligt i flera veckor innan jag ens körde ett långsamt varv runt stallplanen. Han tränades faktisk att vara i transporten varje helg i två månader, innan vi åkte på den första turen till det närliggande ridhuset. Efter denna mjukstart har han varit plättlätt att lasta oavsett väderlek och mörker. Allt har gått bra hela året, utan minsta lilla olycka!
Ett annat stort framsteg för året är nog alla uteritter där Galishimo bara blivit duktigare och duktigare. Han har ju varit väldigt nervös och osäker, och det smittade av sig på mig, men vi klarade turerna bättre och bättre under 2017. Jag tog det i min egen takt och gick ibland med honom, och red ibland. Jag fick ofta med mig trevligt sällskap! Den som tålmodigt följde mig på allra flest ridturer var Cecilia och den stencoola ledarhästen Quattro. Hon var underbar och lät verkligen mig och Galishimo utvecklas i vår egen takt. Vi har varit ute timmar och åter timmar. Jag kämpade på och red alltid först med Galishimo, och så väntade hon och Quattro tålmodigt bakom oss, när vi skulle passera buskar, kvistar, stenar eller mystiskt gräs. Det blev tyvärr ingen bättre bild på mig och Cecilia än denna bild. Hon var verkligen guld värd!
Jag kände en enorm glädje i slutet på sommaren när jag red ute ensam med Galishimo, och när vi var över en halvmil hemifrån, så kunde jag släppa honom på helt lösa tyglar och låta honom skritta på. Jag var otroligt stolt och glad av detta. Det blev även en hel del galoppträning!
Nästa stora nyhet var alla turer till ridhuset. Vi åkte till ridhus vd 21 tillfällen under året. Jag red för en beridare i början vid ett tillfälle, som även red Galishimo vid två ytterligare tillfällen. Jag red ett dressyrpass för en yngre dressyrtränare, men jag föll sedan tillbaka till den äldre tränaren AB, som jag red mest för år 2016. AB red jag för vid tre tillfällen. Så det har blivit sammanlagt sju kurser i år, vilket bara är hälften så mycket som förra året, men vi behövde ju prioritera transportlastning och uteritter, helt enkelt.
Jag har fått massor av stöd av mamma, Linn, (världens bästa) Björn (!!) och Elin som alla följt mig till ridhuset och peppat mig både med lastning och ridning. Det är ju lite samma problem där, att jag och Galishimo saknar självförtroende, men allt blir bättre med upprepning! Teknik, form och samling har det dock inte varit några som helst problem med. Han är mjuk och lättriden och otroligt lydig! En riktig kaka!
På hösten började Elin dyka upp allt oftare och med stor glädje har jag lämnat över Galishimo till henne. Hon föll ju av honom år 2016 och drog ordentliga sviter av den olyckan, men denna höst kunde jag presentera henne en lite mognare arabhäst som blivit lite mer trygg och en smula mer förutsägbar. De hittade varandra mycket snabbt, och sedan dess har de tillsammans galopperat i racerfart så lera och snö har flugit åt alla håll. De är så fina tillsammans!
Även mamma har ridit Galishimo vid några tillfällen och Galishimo har skött sig strålande. Mammas självförtroende har vuxit och nu vill hon helst inte att jag ska leda honom, hon vill styra honom själv! Det har varit jätteroligt att se!
Jag har även kommit igång med träningen ordentligt. Ekonomin lossnade ju när jag inte längre behövde spara till hästbilen och då visste jag vad jag skulle investera i - träning! Och det blev det! Gymkort, gymkläder, skor och utomhuskläder. Jag frossade och köpte allt jag behövde för att kunna vara aktiv. Det var inte heller svårt att få igång träningsrutiner, bara att röra på sig och njuta! Jag hade tidigare inte kunnat träna på hela fyra år, på grund av min ekonomi och häst, men nu kände jag att jag äntligen blev "mig själv" igen. Jag älskar ju att träna!
Enda nackdelen med år 2017 var att jag varit väldigt sjuk väldigt långdraget. Jag var sjuk påsken, jag var sjuk min semester, jag var sjuk hela december. Jag har varit sjuk i över tre månader av årets tolv månader. Minst. Jag har kunnat arbeta men legat i sängen utslagen väldigt många kvällar och helger. Från början blev jag väldigt frustrerad och ledsen, men så är det ju bara ibland. Jag får vara tacksam över att jag inte har någon allvarlig sjukdom utan bara verkar ha småskräp som stör systemet och kräver vila.
Jag arbetar ju med allvarliga missförhållanden på arbetet, då jag utreder med stöd av Lex Sarah, och det har varit ett ovanligt tufft och intensivt år. Personalen anmäler fler och fler händelser, vilket tyder på att det är mer kulturellt acceptabelt att synliggöra misstag och lära sig något av dem. Så det blev betydligt mer jobb för mig, men också ett mycket bra år. Vi är en betydligt bättre verksamhet nu än vad vi varit tidigare! Jag är stolt över att vara delaktig i den utvecklingen.
Andra fina minnen från 2017 är alla bilder. Oj, vad fina bilder det blivit! Mamma har fotograferat, Elin har fotograferat, Maud har fotograferat... underbara bilder som jag alltid kommer att ha nära hjärtat. Från toppenåret 2017! Titta och njut!
Under 2018 så hoppas jag att jag håller mig lite friskare.
Jag hoppas att året 2018 blir det prestigelösa året då jag njuter av uteritter, dressyrkurser och kompishäng i stallet. Jag vill åka till ridhuset och pilla på med Galishimo för mitt rena nöjes skull, utan att känna några prestationskrav, eller att jag rider för dåligt.
Jag önskar att alla är friska och att kameraintresset hos mina nära och kära håller i sig. Jag hoppas att Elin och Galishimo får busa runt, och att det blir många, långa turer i skogen med Cecilia och andra stalltjejer till sommaren. Björn är ju en helt fantastisk man så jag ska fjäska storartat för honom under 2018. Jag hoppas Galishimo fortsätter att hålla sig så frisk och fin som han är nu. Vi har ju till och med fått "friskhets-rabatt" på hästförsäkringen under år 2017, eftersom han varit så frisk så många år, och det hoppas jag fortsätter!
Kommentarer
Skicka en kommentar