Skröppelsjukan dag 26


Jag är fortfarande krasslig! Det har gått 26 dagar! Men det har varit olika symptom så jag tror jag från början bara var väldigt utpumpad efter en hektiskt tid på arbetet, och sedan har immunförsvaret blivit sänkt och jag drog på mig olika förkylningar/influensor. Men nu är jag varken stressad eller utpumpad och väntar bara på att kroppen ska komma ifatt med "storstädningen" inne i kroppen. Jag är definitivt på bättringsvägen så jag känner ingen jättestor panik. Jag har ju varit långdraget sjuk flera gånger detta år så jag börjar acceptera det. Jag har i alla fall tvättat undan en stor mängd smutstvätt och gjort lite kycklingsoppa i crock-poten. Hemmet börjar se okej ut. Jag orkar ju jobba också, men absolut inget mer.

Saker jag är tacksam över nu när jag är långdraget krasslig igen:

1. Jag har inte barn. Att vara så här krasslig och ha barn hade inte varit någon hit för varken mig, barnet eller barnets pappa.

2. Jag sover som en stock och har alla kognitiva funktioner intakta. Minnet funkar hyfsat. Koncentration funkar. Kroppen återhämtar sig. Alltså - ingen utmattningsdepression på gång, vad jag ser. Tack kroppen!

3. Galishimo går på lösdrift! Hans box behöver inte mockas och hans päls behöver inte ryktas. Han har mat, vindskydd och vänner. Han får leva skitigt vildhästliv och motioneras sporadiskt. 

4. Jag klarar av att jobba. Okej, det sprutar inte utredningar ur mig nu, i samma takt som en kopiatormaskin som hakat upp sig, men jag dyker upp på möten, lämnar vettig feedback, och håller mig närvarande på mail och i telefon. Jobbet är viktigast. Det måste bara funka. Utan inkomst - ingen skitig häst på lösdrift att längta efter.

5. Jag kan åtminstone prioritera. Jag försöker inte hålla samma standard på livet som när jag är frisk utan låter saker falla och plockar upp dem igen när jag är på hugget igen.




Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Ett tungt beslut om gårdskatterna

Bild
 Jag kommer att stänga av kommentarerna för ett tag, då jag vet att detta kan väcka känslor, och jag vill inte ha detta kommenterat eller kritiserat, då det gör ont som det är. Men situationen med gårdskatterna tog en olycklig vändning. Vi bor ju inte på gården, men har löst gårdskatternas situation med att ge dem fri tillgång på mat och vatten, och de har sedan tidigare en kattlucka så de kan gå in och ut ur när de vill. Vi har varit där på helgerna och tagit hand om dem och gården. Katterna har inte gått på kattlåda under sina liv, och är alltså inte konstaterat rumsrena för att bo inne, och det har visat sig försvåra möjligheterna att skänka bort dem. De är dessutom väldigt fästa vid varandra då de är syskon. Men vi har kastat ut lite flöten under detta år och försökt finna någon som kan tänka sig att ha dem. Det är varken jag eller Jonatan som skaffat dem utan vi har "ärvt" dem.  Situationen med fri tillgång på mat och en öppen kattlucka har tyvärr lett till att en grannk
Läs mer