Nästa gång blir det pälsglans
"Det där är inte ridrädsla, det där är ren och skär självbevarelsedrift" gick raka vägen in.
- Kan jag stå ut med den här situationen eller måste jag åtgärda den, då?
Den frågan har jag frågat mig i helgen. På riktigt. Jag behövde fatta ett beslut. Kan jag ha en häst att longera och tömköra när jag inte vill rida honom? Kan jag ha en häst som jag går på promenader med i skogen, när jag känner mig för osäker för att sitta på honom? Står jag ut med det eller kommer jag att vara besviken på honom?
Och svaret är faktiskt ja. Han är ju Galishimo. Han är min familj. Han är värd longering, tömkörning och promenader i skogen. Han är värd ridturer när vi båda vill det, och han är värd att bara pysslas med om vi har en dålig dag. Han är värd fina foton och han är värd ett nytt fint schabrak. Han är värd en fin bred transport som han kan åka kortare utflykter med. Han är värd att stå i centrum och han är värd det extra besväret han ibland kan orsaka. Jag kan inte skaffa ett djur bara för att prestera med det. Jag kan inte använda honom som ett verktyg att få rosetter eller andras gillande.
Han är en helt egen individ i sig själv och han duger. Precis som jag. Precis som vi.
Jag pratade länge med Elin om det i kväll och hörde mig själv säga:
"Nästa gång jag får en kris så sprutar vi på honom en massa pälsglans och tar foton på honom, eller hur?"
Elin tyckte att det var en förträfflig idé.
,
.
Kommentarer
Skicka en kommentar