Nästa gång blir det pälsglans

Jag har verkligen hamnat i ett hål av prestationsångest över Galishimo. Efter olyckorna med Elin och när jag åkte av så föll jag ned i ett känslomässigt hål. Än djupare hamnade jag när tränaren (i all välmening) sa att jag hade en riktigt knepig häst och att många hade gett upp långt före mig. Alla vinterns drömmar om kurser och förhoppningsvis även tävlingar försvann när jag blev osäker på honom. Jag har också fått hårda omdömen från bloggläsare, facebookvänner och ibland även en och annan viskning i stallet. Tränarens vänliga ord om min osäkerhet var:
"Det där är inte ridrädsla, det där är ren och skär självbevarelsedrift" gick raka vägen in.

Men tränaren var inte alls ute efter att dissa honom helt, hon sa att hon trodde att han var flera år yngre än vad han i själva verket är, att han bara inte mognat ännu. Hon tyckte också att jag gjort ett jättefint jobb med honom men att jag inte kan påverka allt. Underförstått så förstod jag också att jag kan inte ha en häst som Galishimo och sätta krav på oss att prestera. Saker måste få komma när de kommer för oss.

- Kan jag stå ut med den här situationen eller måste jag åtgärda den, då?

Den frågan har jag frågat mig i helgen. På riktigt. Jag behövde fatta ett beslut. Kan jag ha en häst att longera och tömköra när jag inte vill rida honom? Kan jag ha en häst som jag går på promenader med i skogen, när jag känner mig för osäker för att sitta på honom? Står jag ut med det eller kommer jag att vara besviken på honom?



Och svaret är faktiskt ja. Han är ju Galishimo. Han är min familj. Han är värd longering, tömkörning och promenader i skogen. Han är värd ridturer när vi båda vill det, och han är värd att bara pysslas med om vi har en dålig dag. Han är värd fina foton och han är värd ett nytt fint schabrak. Han är värd en fin bred transport som han kan åka kortare utflykter med. Han är värd att stå i centrum och han är värd det extra besväret han ibland kan orsaka. Jag kan inte skaffa ett djur bara för att prestera med det. Jag kan inte använda honom som ett verktyg att få rosetter eller andras gillande.

Han är en helt egen individ i sig själv och han duger. Precis som jag. Precis som vi.


Jag pratade länge med Elin om det i kväll och hörde mig själv säga:
"Nästa gång jag får en kris så sprutar vi på honom en massa pälsglans och tar foton på honom, eller hur?"

 Elin tyckte att det var en förträfflig idé.

,
.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer