Att vara mjuk
Jag har haft en väldigt tuff vår i år tror jag, eller så har jag varit ovanligt hudlös. Jag har lagt ned otroligt mycket tid på att vila och vara. Idag har jag varit två timmar uppe på vitberget och bara vandrat runt och lyssnat på vårfåglarna.
På allvar har jag insett varför min pappa bor i en stuga i skogen, långt från närmaste civilisation eller trafikerade bilväg. Han är förmodligen lika hudlös som jag. Hela min familj är förresten en bunt mjukisar som tar hand om varandra. Jag blev inte alls rustad för verkligheten. Mina anfäder skulle kanske ha blandat in några skitstövlar i min genuppsättning så man blev lite mer härdad... men men, gjort är gjort. Jag kan ju inte lasta dom för det.
Apropå mjukisar i släkten så har brorsan varit på besök ett par dagar. Han har föreläst om ungdomskultur på hotellet, inte så långt från mitt arbete, så jag snackade in mig hos arrangörerna och fick sitta med gratis i publiken när han föreläste. Han avslutade föreläsningen med att peka på mig och passa på att tacka sin syster som stöttar honom i allt. Jag blev så glad.
Det är så vi funkar.
Vi mjukisar.
Kommentarer
Skicka en kommentar