Godisduktig

"VAD ÄR DETTA?!?!" utropar Galishimo förbluffat och tvärnitar och stirrar stint på marken. Jag rider honom inte utan har honom på lina när jag försöker visa honom över bommen.
"Det är en markliggande bom." säger jag.
"DU MÅSTE SKÄMTA?!?!" säger han.
"Nej. Jag skämtar inte. Jag har inte skämtat en enda gång under de här tre åren vi jobbat med markliggande bommar."
"MEN JUST PRECIS HÄR?!?" fnyser han och darrar lätt på bakbenen.
"Ja. Här."

Han stirrar på mig. Sedan stirrar han på den ensamma liggande lilla markliggande bommen som allena placerats på ridbanan. Sedan förstår han att det inte finns någon utväg. Han måste över. Han känner på sig det. Han kan inte sätta fingret på varför men det här är en utmaning han måste visa sig värdig. Det gäller att ta sats utav bara helvete. Han tar i med full kraft. Men halvvägs över bommen så ryser han till av skräck och obehag så hoppet övergår till ett slags sprattel och med buller och bång och ett stort moln av sand så tar han sig förskräckt över. Sedan stannar han och vänder rumpan till mig. Inte för att sparka, utan på det där missnöjda sättet som hästar vänder rumpan mot snöblandat regn om det blåser. Det där "Det här är inte roligt"-positionen.

"Men du var jätteduktig." sa jag till honom och klappade honom på rumpan.
"Var jag?!" sa han.
"Ja. Jätteduktig."
"Var jag?!" frågade han igen.
"Ja."
"Godisduktig eller bara jätteduktig?" frågade han.
"Tja... du var väl... " funderade jag, hans ögon blev större.
"Ja, okej då. Du var godisduktig." konstaterar jag och gräver fram lite godis ur fickan och han börjar förväntansfullt "humma" till mig.

.