För glad för att somna

Efter dagens ridtur i snö och blåst så kunde jag inte låta bli att fantisera om att skotta fram transporten ur snön och mörkret, och bara testa köra, bara litegrann. Men jag kände mig osäker på hur man fäster transporten korrekt och vad som är viktigt att tänka på. Och det kanske inte är ultimata förhållanden att försöka få fram transporten från snöhögen just ikväll när det är kallt, beckmörkt och underkylt regn... 

Just då klev Veronica in i stallet och jag kunde inte låta bli att fråga henne om hjälp. Veronica är en av de i stallet som oftast är ute med sin häst på träning och jag har sett henne både backa in och koppla på sin hästtransport självständigt.
"Alltså om du har tid får du jättegärna visa mig lite bra saker att tänka på.. Om du har tid, alltså?" frågade jag och Veronica svarade "Självklart!" och så gick hon all in. Vi gick igenom hur man fäster transporten, vad som är viktigt att tänka på, och sedan så körde vi in i stan med den tomma transporten. Galishimo fick stanna hemma. Jag blev överraskad och otroligt tacksam över att Veronica tålmodigt tog sig tid med detta som om hon hade all tid i världen.

Jag övade på att köra genom rondeller i trafiken, och så körde vi in på en parkering vid Coop då jag fick träna på att backa runt hörn med transporten. Det var inte alls särskilt svårt. Första gången instruerade Veronica mig väldigt noggrant steg för steg, och det gick bra. I andra försöket då jag skulle backa och svänga runt exakt samma hörn, på exakt samma sätt, så sa hon ingenting och jag fick tänka själv. Det gick också över förväntan. Det var inte alls så svårt som jag föreställt mig eller upplevt från tidigare situationer, då jag backat med exempelvis flyttlass.

Sedan tackade jag henne med en semla som vi fikade upp i stallet innan hemgång. Sedan åkte jag hem. Alldeles, alldeles för upprymd. Klockan är halv tio snart och jag är inte ens i närheten av att somna. Det här går ju verkligen jättebra!