Ridglädje och älgtacos!

Jag tog en kvällsritt med Galishimo ensam just när solen höll på att gå ned. Vi red efter Varnvägen och han var glad, positiv och väldigt tittig och lite hoppig. Men verkligen hanterbart hoppig.  Det finns väldigt många olika sätt att vara hoppig på om man är en arab, och nu var det lätta små skutt och inte avancerade akrobatiska skutt. Vi undvek att skritta och travade och galopperade lite för att han skulle tänka framåt och inte försöka vända hem. Han tyckte det hela var ohyggligt spännande. Han gick inte mer än femton meter utan att raskt byta sidospår på vägen eftersom han såg en kvist eller snöklump som han behövde akta sig för. Han bröt ihop och vägrade passera en bajshög. Han drog ihop sig och backade ned i diket för att slippa konfronteras med denna ondska. Så då fick jag kliva av, leda honom förbi bajshögen ("Aha! Det var bara Bajs! Vänta så måste jag stanna och lukta...") och sedan sätta mig upp igen när vi passerat den. Jag kände mig ganska trygg med honom trots detta. Han är inte så tokig, lillkillen. På vägen hem satte jag mig av och ledde honom eftersom det fanns en risk att det hela skulle gå alldeles för snabbt.

Snart ska vi prova åka på kurs tillsammans igen. Nu när jag har bilen.

När jag hade skrivit på papperna om bilen tidigare idag så sa jag:

"Nu kanske det inte blir så mycket kurser med Galishimo... det kanske bara blir tre kurser per säsong... men jag vet att jag kan åka precis när jag vill!" 

Och så är det ju. Jag kan åka när jag vill. Och jag kan strunta i att åka precis när jag vill också. Det finns inga måsten!


Väl hemma så passade jag på att gå på ICA och njöt i fulla drag av att jag kunde handla utan att behöva få dåligt samvete över sparandet! Pappa har ju gett mig fryst älgkött sedan tidigare så jag avslutade dagen med älgtacos! Den lilla lyxen kan jag unna mig!



Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer