En bra kväll med snorigt avslut
I natt blev jag sjuk och idag blir jag hemma från arbetet. Det är en helt vanlig förkylning och jag är förmodligen helt bra väldigt snart!
Jag hann i alla fall med att träffa min gamla gymnasiekompis och numera artist Joel och lyssna på hans musik och sång på Västerbottenteatern! Innan spelningen satt vi och fikade tillsammans på Espressohouse och tog ifatt lite tid. Sist jag fikade själv med Joel var någon gång i december 1999 när jag var 18 år och vi satt hemma hos honom och fikade mjölk och pepparkakor. Det var alltså 18 år sedan.
"Fortsätter vi med den här intervallen så blir nästa fika när vi är 54!" konstaterade jag glatt.
Det är märkligt med vissa människor, hur man kan vara ifrån varandra så länge och när man börjar prata så kan man direkt börja prata förtroligt som goda vänner. Joel är en sån där som man lätt blir förtrolig med. Sedan tog jag med mig min kompis Josefin och så lyssnade vi på hans föreställning. Glad i hågen traskade jag hem vid niotiden men började känna mig lite gnällig och vämjelig. Klockan två på natten vaknade jag av att halsont och snuva bröt ut och pulsen jobbade på högvarv. Sedan försökte jag sova korta stunder men drömde bara mardrömmar. Hoppas jag inte smittat Josefin eller Joel nu då...
En hemskt trist och pinsam bieffekt av att jag blir sjuk är att jag förmodligen tappar balansen av serotonin i hjärnan för jag blir väldigt orolig. Jag har märkt det flera gånger förut. Det är inte bara dessa mardrömmar. Jag får tankar i stil med: "Här kommer jag alltså att dö ensam utan att någon märker något..." eller "Alltså den där kompisen jag har hon hatar nog mig innerst inne..." eller "Snart inser alla att jag är en bluff." Så snart jag blir pigg igen så brukar självförtroendet komma tillbaka och jag blir full av tillit inför omgivningen omkring mig, och redo att ta mig an världen. Men att vara otrygg tar ungefär lika mycket energi som själva förkylningen. Jaja, vi är alla funtade olika med våra olika hormonblobbor till kroppar.
Jag hann i alla fall med att träffa min gamla gymnasiekompis och numera artist Joel och lyssna på hans musik och sång på Västerbottenteatern! Innan spelningen satt vi och fikade tillsammans på Espressohouse och tog ifatt lite tid. Sist jag fikade själv med Joel var någon gång i december 1999 när jag var 18 år och vi satt hemma hos honom och fikade mjölk och pepparkakor. Det var alltså 18 år sedan.
"Fortsätter vi med den här intervallen så blir nästa fika när vi är 54!" konstaterade jag glatt.
Det är märkligt med vissa människor, hur man kan vara ifrån varandra så länge och när man börjar prata så kan man direkt börja prata förtroligt som goda vänner. Joel är en sån där som man lätt blir förtrolig med. Sedan tog jag med mig min kompis Josefin och så lyssnade vi på hans föreställning. Glad i hågen traskade jag hem vid niotiden men började känna mig lite gnällig och vämjelig. Klockan två på natten vaknade jag av att halsont och snuva bröt ut och pulsen jobbade på högvarv. Sedan försökte jag sova korta stunder men drömde bara mardrömmar. Hoppas jag inte smittat Josefin eller Joel nu då...
En hemskt trist och pinsam bieffekt av att jag blir sjuk är att jag förmodligen tappar balansen av serotonin i hjärnan för jag blir väldigt orolig. Jag har märkt det flera gånger förut. Det är inte bara dessa mardrömmar. Jag får tankar i stil med: "Här kommer jag alltså att dö ensam utan att någon märker något..." eller "Alltså den där kompisen jag har hon hatar nog mig innerst inne..." eller "Snart inser alla att jag är en bluff." Så snart jag blir pigg igen så brukar självförtroendet komma tillbaka och jag blir full av tillit inför omgivningen omkring mig, och redo att ta mig an världen. Men att vara otrygg tar ungefär lika mycket energi som själva förkylningen. Jaja, vi är alla funtade olika med våra olika hormonblobbor till kroppar.
Kommentarer
Skicka en kommentar