*trumvirvel* Bilköpet!
Dagen startade långdraget i sängen. Jag åt frukost länge i sängen och tittade på Göteborg horse show, tills det lite oväntat plingade i mobilen.
Och ja. Jag överdrev inte. Jag blev lite chockad. Jag har sparat i flera år. Jag har inte haft blommor i mitt fönster på nästan två år. Jag har cyklat till arbetet sommartid för att spara pengar. Jag har knappt köpt mig några nya kläder alls utöver de nödvändiga. Jag har skippat nyårsfiranden och andra högtider. Jag har tackat nej till luncher ute med kollegorna. Jag har köpt billigaste tänkbar mat mest beståendes av kyckling och ris. Jag gick till min förtvivlan back i höstas en månad, för att jag klippte av mig håret och köpte en varm kofta. Mamma har bjudit på handkräm och en produkt till mitt hår eftersom jag vägrat köpa sådant själv, men ändå velat ha. Jag har pillat med marginalerna samtidigt som jag skött Galishimo. Och Galishimo har, med mindre medkännade manéer, förstört vintertäcken på löpande band. Det lilla ondskefulla hjärtegullet.
Jag kände mig nervös och alldeles pirrig i kroppen när jag klev in i Johns farstu och när vi skulle slå oss ned i soffan för att skriva på papperna så skakade jag i handen när jag tryckte den mot papperet.
"Vänta, jag måste bara..." ursäktade jag mig och viftade lite med händerna för att få normal känsel i dem igen. Sedan tryckte jag handen mot pennan igen. Det ville sig inte. Jag var för uppvarvad.
"Alltså det här är pinsamt men..." skrattade jag och John tog mjukt pennan av mig:
"Okej, jag fyller i allt åt dig, det går inte bra för dig idag... Vilket postnummer har du?!"
"Jag vet inte." svarade jag och begravde ansiktet i händerna. Jag har bott på samma adress i snart fyra år men hjärnan stod helt stilla. John bara tittade på mig och skrattade:
"Jamen vet du när du är FÖDD då?"
Så glad var jag. Precis så glad.
Nu är det ju så att bilen är ganska gammal och har gått en hel del, men den är välservad och den har just varit inne på fix för 12.000 kronor, men jag fick den ändå för ett pris som gör att jag har en hel del pengar över. Den är fyrhjulsdriven och kan dra min transport plättlätt på mitt B-körkort. Dessutom har jag inte sålt min Skoda så jag kommer förmodligen att ha gott om pengar över nu till sommaren. Jag gav John en jättestor kram och han sa till mig:
"Lova mig nu att du unnar dig själv något för pengarna som blir över nu.
Jag vet ju hur du har sparat..."
Sedan körde jag hem. I min nyköpta bil...
Och ja. Jag överdrev inte. Jag blev lite chockad. Jag har sparat i flera år. Jag har inte haft blommor i mitt fönster på nästan två år. Jag har cyklat till arbetet sommartid för att spara pengar. Jag har knappt köpt mig några nya kläder alls utöver de nödvändiga. Jag har skippat nyårsfiranden och andra högtider. Jag har tackat nej till luncher ute med kollegorna. Jag har köpt billigaste tänkbar mat mest beståendes av kyckling och ris. Jag gick till min förtvivlan back i höstas en månad, för att jag klippte av mig håret och köpte en varm kofta. Mamma har bjudit på handkräm och en produkt till mitt hår eftersom jag vägrat köpa sådant själv, men ändå velat ha. Jag har pillat med marginalerna samtidigt som jag skött Galishimo. Och Galishimo har, med mindre medkännade manéer, förstört vintertäcken på löpande band. Det lilla ondskefulla hjärtegullet.
Jag kände mig nervös och alldeles pirrig i kroppen när jag klev in i Johns farstu och när vi skulle slå oss ned i soffan för att skriva på papperna så skakade jag i handen när jag tryckte den mot papperet.
"Vänta, jag måste bara..." ursäktade jag mig och viftade lite med händerna för att få normal känsel i dem igen. Sedan tryckte jag handen mot pennan igen. Det ville sig inte. Jag var för uppvarvad.
"Alltså det här är pinsamt men..." skrattade jag och John tog mjukt pennan av mig:
"Okej, jag fyller i allt åt dig, det går inte bra för dig idag... Vilket postnummer har du?!"
"Jag vet inte." svarade jag och begravde ansiktet i händerna. Jag har bott på samma adress i snart fyra år men hjärnan stod helt stilla. John bara tittade på mig och skrattade:
"Jamen vet du när du är FÖDD då?"
Så glad var jag. Precis så glad.
Nu är det ju så att bilen är ganska gammal och har gått en hel del, men den är välservad och den har just varit inne på fix för 12.000 kronor, men jag fick den ändå för ett pris som gör att jag har en hel del pengar över. Den är fyrhjulsdriven och kan dra min transport plättlätt på mitt B-körkort. Dessutom har jag inte sålt min Skoda så jag kommer förmodligen att ha gott om pengar över nu till sommaren. Jag gav John en jättestor kram och han sa till mig:
"Lova mig nu att du unnar dig själv något för pengarna som blir över nu.
Jag vet ju hur du har sparat..."
Sedan körde jag hem. I min nyköpta bil...
Så jävla glad för din skull!! Det här är så konstigt, för trots att vi aldrig har träffats så blir jag alldeles tårögd när jag läser att det äääääääntligen har löst sig med bilen. För en bil liksom. Men jag vet ju hur du har slitit. Du är så värd det ! Puss o kram från Direktör Blöthjärtat Wiik
SvaraRaderaTack! Jag märker det, folk som inte känt mig, eller följt min blogg som du har gjort, förstår inte riktigt hur stort det är för mig. :) Men det ÄR stort och riktigt skönt att inte behöva hålla i slantarna och spara på allt framöver, också. Tack för ditt stöd!!
RaderaJei! Hoppas bilen rockar lika bra som vår bil gjort. Knubbeluring är en 99a och fick bara beröm på besiktningen. "Han håller minst 2 år till".
SvaraRadera