En häst som tydligen är koxut

Galishimo har ju vilat en vecka så det var säkrast att promenera med honom en timme innan jag satte mig upp. Jag hade med mig Katarina och Ivonna. Galishimo var snäll och så lyhörd och uppmärksam att han fick gå lös och finula för sig själv, före oss. Har man kommit på inkallning hela hösten och vintern får man gå för sig själv lite korta stunder, det var dealen. Han är ju alltid lugn och fin när han har mig på marken.


När jag väl satte mig upp, en timme senare, så försvann jag ju plötsligt för Galishimo, så då var det skrik och panik för att få honom att lämna stallet, men sedan gick han på. Vi träffade en gammal farbror och han sade på bred norrländska att den där grå lilla hästen verkade "koxut".
"Vad är koxut?" frågade jag.
"Ja, sådär stirrig. Man ser ju redan på 100 meters håll att han är orolig." skrattade gubben.
"Du har ett hästöga, märker jag!" svarade jag och menade det.


Sedan så red jag vidare på min häst som fortsatte vara lite koxut tills vi träffade Ebba och hästen Måns. Då slutade Galishimo vara koxut och slappnade av lite mer. Ebba och Måns följde oss på en liten ridtur och det kändes så bra att vi kunde ta en galopp också, och bara njuta! Så snart vi galopperat färdigt var Galishimo mycket lugnare och finare. Och betydligt ännu mindre koxut. Roligt ord va? Det ska jag börja använda.



Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer