En helt vanlig skogspromenad
Tänk er en liten disig och fuktig 1:a maj. Tänk er en skog i norrland. En liten stig, inte allt för långt från trafik och den centrala staden. Vårfåglarna sjunger men luften och marken är fuktig och rå.
Tänk er sedan en lurvig, vacker äldre islandshäst av brun modell, som vandrar efter stigen, i godmodig takt. Det ligger lite omkullblåsta träd efter stigen och hon tar ett försiktigt kliv över stammen, med sin ryttare. Sedan kommer en väldigt stor och väldigt vänlig skäck till den liggande stammen och även den tar ett försiktigt kliv, samtidigt som ryttaren pratar obehindrat.
Sedan hör man stön och stånkande. Det är en tjej som går bredvid sin arab Galishimo i skogen. Galishimo har varit på den här promenaden flera gånger förut och han är extatisk. Öronen ivrigt spetsande, ögonen stora, svansen står upp och hans fötter trummar så ivrigt i skogen som små trumpinnar.
"Hästjävel..." muttrar tjejen men är egentligen för andfådd för några längre haranger eftersom hon försökt hålla pli på den jättelyckliga araben, i 15 minuter. Sedan kommer de där jävla stockarna man ska ta sig över. Galishimo trampar igång och tar i över stocken så mossa och ris flyger åt alla håll. Han älskar att hoppa stockar. Han vill vara snabbast, bäst och hoppa högst. Om bara inte matte var så himla sur så hade vi varit först i karavanen och hoppat högst över alla stockar. Stockar är tysta och solida och låter varken "klonk" eller "skrap" som han hatar. Synd bara att allt går så långsamt, tycker han. Troligen hade vi redan varit inne på vårt tredje varv. Och varvat de andra! Det ni! Och varför är vi inte först i ledet? Va? Va? Va? VA?
"Jag blir så jävla trött på dig ibland!" säger jag och inser att denna fras numera blivit en jargong med honom, mer än ett faktiskt uttryck.
"Kan du inte dela med dig av Galishimos energi lite, jag behöver lite här på min..." skämtar tjejen bakom oss, som också promenerar sin häst för hand, och jag vänder mig om och ser en trygg dam och en slack lina som troligen inte behövt sträckas på under hela promenaden.
Så fortsätter den lilla paraden sig genom norrlandsskogen. Lugn islandshäst, lugn stor skäck, överexhalterade trummande ekorre på 400 kilo med flåsandes och svärandes ledare, samt ett lugnt sto.
"Men han gör faktiskt en fin piaff..." peppar tjejen bakom.
.
Tänk er sedan en lurvig, vacker äldre islandshäst av brun modell, som vandrar efter stigen, i godmodig takt. Det ligger lite omkullblåsta träd efter stigen och hon tar ett försiktigt kliv över stammen, med sin ryttare. Sedan kommer en väldigt stor och väldigt vänlig skäck till den liggande stammen och även den tar ett försiktigt kliv, samtidigt som ryttaren pratar obehindrat.
Sedan hör man stön och stånkande. Det är en tjej som går bredvid sin arab Galishimo i skogen. Galishimo har varit på den här promenaden flera gånger förut och han är extatisk. Öronen ivrigt spetsande, ögonen stora, svansen står upp och hans fötter trummar så ivrigt i skogen som små trumpinnar.
"Hästjävel..." muttrar tjejen men är egentligen för andfådd för några längre haranger eftersom hon försökt hålla pli på den jättelyckliga araben, i 15 minuter. Sedan kommer de där jävla stockarna man ska ta sig över. Galishimo trampar igång och tar i över stocken så mossa och ris flyger åt alla håll. Han älskar att hoppa stockar. Han vill vara snabbast, bäst och hoppa högst. Om bara inte matte var så himla sur så hade vi varit först i karavanen och hoppat högst över alla stockar. Stockar är tysta och solida och låter varken "klonk" eller "skrap" som han hatar. Synd bara att allt går så långsamt, tycker han. Troligen hade vi redan varit inne på vårt tredje varv. Och varvat de andra! Det ni! Och varför är vi inte först i ledet? Va? Va? Va? VA?
"Jag blir så jävla trött på dig ibland!" säger jag och inser att denna fras numera blivit en jargong med honom, mer än ett faktiskt uttryck.
"Kan du inte dela med dig av Galishimos energi lite, jag behöver lite här på min..." skämtar tjejen bakom oss, som också promenerar sin häst för hand, och jag vänder mig om och ser en trygg dam och en slack lina som troligen inte behövt sträckas på under hela promenaden.
Så fortsätter den lilla paraden sig genom norrlandsskogen. Lugn islandshäst, lugn stor skäck, överexhalterade trummande ekorre på 400 kilo med flåsandes och svärandes ledare, samt ett lugnt sto.
"Men han gör faktiskt en fin piaff..." peppar tjejen bakom.
.
En arab jag skötte i min ungdom var så himla hoppglad att man fick hålla i honom om det stod hinder i manegen när man red. Med en tidigare ryttare hade han bara jämfotahoppat över ett hinder som de stod parkerade intill. Från stillastående.
SvaraRaderaHan var en personlighet, den hästen!
Ja, dom är lite speciella, de här araberna.. <3
Radera