Att laga en kedja

Han har följt mig till stallet flera gånger nu. Inte på det där nervösa handfallna viset, utan mer att han är nyfiken och kollar upp vad han kan hjälpa till med.
"Fotografera! Du kan alltid fotografera!" säger jag entusiastiskt.

Jag ger honom anvisningar att fotografera så mycket han bara kan när jag säger
"Duktig häst!" och säger att jag vill att han ska fota så lite som möjligt när jag säger till Galishimo:
"MEN SLUTA, VA? VAD HÅLLER DU PÅ MED?! VA?! SER DU VAD HAN GÖÖR?!"

Så han gör det. Man hör många klick när jag säger "Duuuktig" till Galishimo, och jag hör inga klick när jag irriterat säger till Galishimo "Men vad har du hittat på nuuuu då? Kan du inte bara... !?"

Hittills allt frid och fröjd.


Och så sladdar han ridbanan också. Han har lånat en fyrhjuling som stallägaren har och så tar han sladden och drar runt den på ridbanan så det blir en snygg och plan ridbana. På ett diskret, vänligt sätt. Två gånger har han gjort det nu.

När jag är ledsen över att Galishimo råkade slita sönder en kedja i sitt grimskaft, och inte bara slet sig utan även gick omkull, och dessutom stegrade när jag försökte hålla fast honom, så sa han bara:
"Det kan ju bli sådär ibland. Han blev nog bara lite för exhalterad av allt grönt gräs. Hade jag sett hur illa det var hade jag hjälpt dig snabbare..." och när jag fortsätter vara ledsen så ler han bara och säger:
"Han är en liten Spillevink den där hästen, va? Du har ett riktigt busfrö där, va?" och då kan jag inte låta bli att börja le tillbaka och nicka.

Han plockar upp delarna av kedjan som brustit, från marken och lägger dem i bilen och säger:
"Den där kedjan lagar jag åt dig i morgon."

Han liksom bara... löser saker. Och det är väldigt svårt att inte börja gilla någon som, ja... LÖSER saker. Dagen efter får jag ett meddelande om att han lagat kedjan på grimskaftet åt mig.
"Nu har jag lagat Galishimos koppel." skriver han.

Jag tackar varmt. Jag köper nytt smink. Jag köper ett nytt linne. Jag försöker göra mig fin. Igen.

.

Kommentarer

  1. Unknown22 maj 2015 kl. 18:05

    Underbart ditt liv verkar, läser din blogg och kämpar med min egen ridrädsla och unghäst, går väl si så där men jag tänker inte ge upp, blir så inspirerad av dig. Ska be min man följa med mig ut och fota mig och Doni också. Glad för din skull att det går så bra både med Galishimo och din "fotograf". Även om vi inte känner varandra tycker jag det är roligt att se dina framsteg, gör så mycket för min egen självkänsla.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Katarina Bildström23 maj 2015 kl. 08:25

      Hejja Anna! Såklart du ska kämpa vidare! Ett hästliv är långt! Man hinner få ordning på det mesta bara man inte ger upp! Uppdatera gärna hur det går!!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer