Varför stressar jag?

 

Jag har varit riktigt irriterad på mig själv och att jag fortfarande är försiktig och ibland blir rädd i ridningen. Det var ju fullt befogade känslor förut, men nu är ju situationen annorlunda, och jag har hetsat på mig själv om att jag måste lösa problemet och komma mig förbi de spärrarna på alla tänkbara sätt, så jag kommer "i mål" med ridningen och Ares. Det har varit någon slags stress. Någon slags inre dialog i stil med: 

"NU när jag har en ny häst så måste jag göra det jag drömde om, och klarade av, när jag var 20 år. Mitt eget huvud får inte stoppa mig! Nu har jag äntligen min chans!" 

Behöver jag beskriva hur jag känner mig när jag tänker så? Jag känner mig otillräcklig. Givetvis. Jag känner att jag måste göra en förändring med mig själv. Att jag måste lösa knutar och proppar. 

Jag har beställt calming pro earplugs till mig själv för att inte spänna till vid oväntade ljud, och så har jag plockat fram Galishimos westernsadel. Så jag kan rida ut mer, och så jag kan hålla fast mig i sadelknoppen om jag blir orolig. Jag har aldrig lyckats trilla av Galishimos westernsadel. Man sitter som en smäck. 

Men när jag gjorde i ordning sadeln, och borstade bort Galishimos vita hår från westernpaden, så slog det mig  vilka fina minnen jag hade med Galishimo, i den. 

Jag tror jag skrivit om det flera gånger förut, men vet ni vad det absolut finaste minnet jag har av Galishimo? Jo, hela sista året när jag sänkte kraven på honom, och sänkte kraven på mig själv. 

Det blev tyvärr tvingat att bli så, eftersom jag var sjuk i en järnbrist som senare visade sig komma från en låggradig infektion, men det var också en slags känsla av att jag var glad och stolt över Galishimo och att han dög precis som han var. Så det är det finaste minnet och den skönaste känslan jag har. Att hela sista året var han en duktig häst oavsett hur ridpassen gick. Och jag kände mig som en duktig ryttare även när jag satt av och gick med honom och inte red. Det var han och jag. Galishimo var min speciella grabb och han dög så det räckte och blev över! 

Varför ska ridningen vara annorlunda nu? Varför ska jag ändra mina inre regler och mål nu? Lärde jag mig inte något av mina år och tiden med Galishimo? Kan jag inte fortsätta med Ares där jag slutade med Galishimo? Med hänsyn och acceptans för båda våra svagheter och styrkor, utan att egentligen värdera dem? Att njuta av det man har och inte ständigt fundera på nästa steg. Är inte Ares värd samma ödmjuka matte som Galishimo hade? Kan jag inte bara ta en promenad med Ares, när jag känner mig osäker, och bara njuta av gemenskapen?  

Är det inte detta som det innebär med att mogna? 

Är det inte detta som det innebär med att bli äldre?

Med att utvecklas?