Kurs i oväder!

 

Jag hade anmält mig på kurs för Anna Baker igen och fick en obehagskänsla i magen när vi tog in Ares i stallet för att göra honom i ordning. Blåser det inte något otroligt?! Visst klarar jag blåst bättre numer, men detta är ju nästan stormvarning! Jonatan går med Ares några varv på ridbanan innan vi sätter igång och precis när vi startar så griper en stormby tag i oss och regnet faller. Det kommer byar på 16 sekundmeter under hela kurstillfället, mellan små glimtar av regnuppehåll och solsken. 

Nu är det ju det förträffliga med Anna att hon inte bryr sig om man sitter upp eller inte på en kurs, utan hon har alltid övningar anpassade efter vad man själv känner sig redo för. Så vi gjorde övningar från marken när ovädret var som värst. 

Ares har varit lite tung i munnen och kan hänga sig lite i bettet, det har inte varit någon större fara för om jag bromsar så kanske bromssträckan blir två meter längre än tänkt. Han har ibland gapat lite också. Jag har inte varit så bekymrad av detta ännu men Anna tyckte vi skulle vara lite stadigare med bromsen när vi går med honom från marken, dvs stanna och inte flytta kroppen en centimeter så han inte kan ta sig förbi inbromsningen, som om tyglarna satt fast i en stolpe. Vi har ofta gjort det i samband med sidoförflyttande övningar på marken, då har han velat gå ett steg framåt också, och hänga lite i bettet. Vi har även jobbat mycket med att backa honom för bettet för att förstärka att bettverkan betyder stopp. I lördags testade tränaren Ares från marken och han stannade som ett ljus på minsta signal. Vi fick tio poäng av tio möjliga och Anna var väldigt nöjd med resultatet. Hon tyckte han var mjuk och lyhörd och stannade perfekt med fin timing. Varken för adrupt eller för långsamt. "Det här har ni gjort riktigt bra!" berömde hon. 

Och det stämmer ju! Det var länge sedan jag behövde ta hårt i tyglarna! 

Idag på söndagen så blåste det "lite mindre". Det blåste väl vindbyar på 11 sekundmeter och så hade vi en hel del regn igen. Och det är ju då jag överraskar mig själv med att faktiskt vara riktigt sugen på att sitta upp och visa upp Ares under sadel. I ovädret! Ni som följt mig, eller ni som känner mig, vet att detta är något jag behövt jobba väldigt mycket med, det senaste året. Förra året bröt jag ihop och satt av när det blåste fem sekundmeter. Nu regnar det med stormbyar. Och jag är på riktigt sugen att sitta upp! 

Ares hade inga som helst problem att avslappnat och med jämn energi ta oss genom ridpasset. När vi gjorde halt och det blåste som mest så ställde han bestämt rumpan mot vinden, men annars märkte jag inget speciellt på honom. Jo, han sneglade lite på havrefältet som böljade för blåsten bredvid honom när vi följde ena långsidan, men det var verkligen inget annat än ett sneglande. 

Så här lösgjort och trevligt travade han runt, jag fick hemläxa på rakställning och att hålla mina händer mer stilla.  

Vi fick även variera stegen i skritten! Det är en övning jag ännu inte hunnit göra medvetet, utöver att man drivit på honom om han gått lite långsamt. Men nu skulle man öka, bromsa in, och gå snabbt igen. Han svarade jättebra på det och jag ser fram emot att träna vidare på det! När han gick långsamt så gick han på 47 steg i minuten (bara ytter fram räknat) och när han gick snabbare så gick han på 58 steg i minuten. Så ska vi se om vi kan göra den långsamma skritten långsammare och den snabbare skritten snabbare! När detta känns bra och enkelt i skritten ska jag prova detsamma i traven.

Kortfattat så kan man väl säga att jag är otroligt förvånad över hur ridrädslan lagt sig! Det har verkligen klingat ut snabbt de senaste veckorna. Men mycket av detta är ju också att Ares är så trevlig, trygg, och positiv till arbete. Och Jonatan som hjälpt mig otroligt mycket. 

I övrigt så är jag sprickfärdig av stolthet att Ares sköter sig så bra och att man gjort så mycket rätt med honom. Jag känner mig bara tryggare med honom, ju äldre han blir!