Första ensamma uteritten!

 

Jonatan var på tjänsteresa igår och jag bestämde mig för att rida ut ensam med Ares för första gången igår. Ares var inte supernöjd. Han saknade tydligt Jonatan som alltid brukar vara med. Vi gjorde lite övningar på ridbanan först och han kändes ändå lydig och lyhörd. Sedan så styrde jag mot utgången. 

"Va? Ska jag gå ut först?! Utan husse?" sade Ares. 
"Jajjamen."
"Men varför?" sade Ares. 
"För att jag säger det." sade jag. 
"Men VARFÖÖÖR?!" sade Ares och blev hård i hela kroppen. 

Så nej, Ares tyckte inte det var som det skulle. Han är van att ha med sig Jonatan. Att vi ensamma bara ska rida ut ur ridbanan, bara SÅDÄR, var han inte nöjd med. Jag satt av och "tömkörde" honom ut ur ridbanan. Han ska gå först oavsett. Inte gömma sig bakom mig. Sedan gick vi förbi en superspännande hage och en superspännande häst. Ares hade stora bekymrade ögon. Sedan satt jag genast upp igen. 

"Men varför?" sade Ares. Lite tystare den här gången. Och så gick han långsamt  med mig på ryggen och såg fortsatt bekymrad ut. 

Men det kändes väldigt bra för piloten på ryggen! Jag drev och lotsade och berömde honom. Jag kände mig helt trygg. Det kändes inte som hans bekymmer satt så djupt och jag var säker på att han inte skulle skygga eller sticka iväg. Självförtroendet växte och jag småpratade med honom. Han lydde mig och vi började bli varma med uppgiften. Det kanske inte var så tokigt ändå. 

Sedan hörde jag ett välbekant och högt brummande uppe i trädtopparna. 
Motorglidflygarna. 

Suck. 

Motorglidflygare flyger inte som helikoptrar eller flygplan, från punkt A till punkt B. Nej de flyger som fjärilar. Hit och dit. Höger och vänster. En cirkel här. En serpentin där. Fram och tillbaka och ingenstans. Och de håller sig ofta ganska nära trädtopparna. De håller sig också gärna nära hus och bebyggelser, jag antar för att de tycker det är roligare och mer kul att titta på än att bara se natur. Nu brummade de glatt över oss, svängde bortåt och hitåt över träden i Lillskogen och hade ingen aning om att jag var där på stigarna med min besvikna fyraåring. 

Så jag kände att det var säkrast att kliva av. Ares var fundersam över motorglidflygaren och tittade på mig några gånger och frågade olyckligt igen "Varför...?" men var i det stora hela med på promenaden. Precis när jag lämnat Lillskogen så gjorde ju motorglidflygaren också det. Dubbel suck och väldigt otur med vår timing.

En annan häst som frågade "VARFÖÖÖR?!" var Sessan som jag tog in och gjorde flätor på. Sessan är absolut mest van vid att Jonatan grejar med henne. Alla saknar tydligen Jonatan och jag duger inte fullgott för att alla ska känna sig trygga och glada. 

Men då får vi träna på det! 

"Varför?"