Ingen tandläkarskräck längre!

 

Jag tror aldrig jag skrev om det här på bloggen, man hinner inte skriva om allt, men någon gång kring 2010 hände något fruktansvärt. Då var jag 29 år och bodde i Östhammar, och jag åkte på en riktigt obehaglig upplevelse. 

Det är ju lurigt med minnen och man kan minnas annorlunda över tid, men kortfattat bokade jag en tandläkartid hos en tandläkare jag fann på nätet, som befann sig i Gimo. Bara en rutinkontroll. Jag gick regelbundet till olika tandläkare en gång per år sedan tidigare, och brukade ha väldigt fina tänder. Just då tränade jag väldigt seriöst för att göra En Svensk Klassiker och åt varken godis, glass eller drack läsk. Det var otroligt mycket potatis, broccoli och fisk. Så tänderna borde vara i topptrim. 

Det skumma var, till att börja med, att tandläkaren inte hade en officiell adress. Han hade en barack på hjul, utan postlåda. Och inte en ren och fin barack utan en lite skitig barack. Det kändes lite unket när man klev in. Oskurat golv. Redan där skulle man ha backat, men jag var 29 och kände ändå en tillit till professionen. 

Sedan kom tandläkaren, undersökte mig, och uttryckte stark upprördhet. Jag hade flera hål. Flera komplicerade hål. Jag minns inte tydligt men han räknade till fem eller sju, varav några enligt honom var väldigt komplicerade och långt ner mot tandrötterna, några långt bak vid kindtänderna. Kanske gick det rädda, kanske behövde några tänder dras. 

Jag var chockad över beskedet då jag aldrig haft hål och att allt såg perfekt ut för ett år sedan, men han sade att det inte fanns tid att vänta och började borra. Han sade att det inte skulle behövas bedövning för att bedövning ändå inte hjälper mot nervsmärta, men att det inte skulle göra särskilt ont. Jag ryckte till av smärtan som tilltog allt mer, men jag kämpade för att sitta stilla. Till slut blev smärtan outhärdlig och jag flög reflexmässigt upp ur stolen och tandläkaren började skratta. 
"HUR kan man flyga rakt upp från liggande ställning?! Är inte det fysiskt omöjligt?!" och sedan sade han att jag gjorde detta mot mig själv genom att spänna mig för mycket. Jag sökte ögonkontakt med tandhygienisten som assisterade honom men hon såg lugn och oberörd ut. Det kanske är i sin ordning ändå? Det är alltså så här det ska vara? Vad vet jag? Jag har inte lagat en tand i vuxen ålder. Jag härdade ut en lagning, sedan reste jag mig upp och gick, trots att tandläkaren sade att han var långt ifrån klar. Jag betalade i kassan. Utan ett ord. Som en robot. 

Som sagt, detta är ett minne. 

Ett gammalt minne. 

Vi vet alla att minnen kan förändras med tiden men mycket av det jag minns stämmer nog. En barack på hjul utan formell adress var det absolut. 

Jag har alltid tänkt att jag skulle ha anmält honom, men jag var nyseparerad och befann mig i en kris med begränsad energi. Jag orkade inte. Och jag trodde ändå på vissa delar, jag trodde på att jag hade flera hål som inte hanterats. 

Något år senare gjorde jag en rutincheck och fick besked: Jag har inga hål. Skräcktandläkaren ljög alltså. Även då befann jag mig i en fas i livet då jag inte hade möjlighet att växla upp och ta en strid. Jag minns inte ens vad skräcktandläkaren hette längre, och jag tänkte att den baracken på hjul nog flyttat på sig sedan sist. Förmodligen har han förlorat sin licens för det går inte ha ett sådant beteende obemärkt, tröstade jag mig själv med, i alla fall. 

Men efter det har jag haft en besvärlig tandläkarskräck.

Jag rensade en infekterad visdomstand 2012 men annars har jag aldrig gått till en tandläkare. Fortfarande lite undermedvetet i tron om att man inte kan bedöva nerver och känslan av att det följer en outhärdlig smärta med tandläkarbesök. Och att smärtan delvis är mitt fel, för en normal människa kan härda ut den. 

Men man kan ju inte leva med mardrömsminnen hur länge som helst, så jag bokade in mig för ett ordentligt tandläkarbesök i början på sommaren, en undersökning och en plan på vad som behövde åtgärdas. För första gången på 12 år. Det var dags nu. 

Det blev besvärliga första besök. Jag var spänd som en stålfjäder och ryckte till på minsta beröring. Jag fick Stesolid inför varje besök för att de ens skulle kunna jobba med mig. Vid det andra besöket så hjälpte inte Stesoliden och jag hyperventilerade i tio minuter och kunde inte svara på tilltal och alla fick stanna upp och lugnt vänta ut attacken. Och som jag snorade. Och svettades. 

Men sedan vände det som på en blinkning. Det var när tandläkaren borrade och tog bort en bit nerv på en tand och jag kände absolut noll och ingen smärta. Det var som om hela hjärnan lyste upp i ett "Jahaa!? Är det så här det känns?! Jamen det här är ju inga problem!" Jag blev riktigt, riktigt positivt överraskad. 

Eftersom jag hade denna skräck så blev det många korta besök i stället för ett långt nu under sommaren, och i morse så var det sista delen av rotfyllningen. På tolv år hade jag fått bara ett hål, konstaterade dom, och det var det dom började med att jobba med lite tidigare, och nu skulle avsluta. 
Än en gång borrades det och fixades. Än en gång låg jag på rygg och stirrade upp i lampan. Än en gång så tänkte jag överraskat "Men det GÖR ju verkligen inte ont!?" 

Så överlycklig satte jag mig upp efter behandlingen och sade lättat till tandläkaren: "Jag tror vi skippar Stesoliden framöver va? Det här är ju inga problem!" och han svarade: "Precis vad jag tänkte! Nästa gång så testar vi utan och bedövar ordentligt igen." 

Och sedan dess har jag varit väldigt, väldigt glad. 

Hela dagen har jag varit glad. 

Som om ett litet trauma som suttit på axeln, spridit ut sina vingar, och flugit iväg. 

.