Keeva och Skye
Det är ju fortfarande härligt att ha två hundar i livet. Jag har verkligen ingen favorit av dem utan tycker om dem lika mycket.
Den bruna bordercollien Keeva är tio år och väldigt lugn och människokär. Hennes mamma var en terapihund och mammans mjuka, behagliga sätt har gått i arv. Hon hade fungerat utmärkt att ha lös i en stallmiljö då hon inte har så mycket vallinstinkt och är väldigt low key i sitt kroppsspråk.
Eller vad säger dom? De däringa ungdomarna i Amerikat som är trendiga? Keeva är väldigt demure. Demuuuure... eller uttalas det "demjööör"? Vacker på ett blygsamt vis.
Första gången jag hälsade på Jonatan, när vi började dejta, så gick Keeva långsamt fram till mig, lade huvudet i mitt knä, och tittade länge på mig med sina stora mandelbruna ögon. "Hej nya människovän. Allt kommer att bli bra. Du får gärna klappa mig lite." såg hon ut att säga. Jag blev alldeles varm i kroppen, och nog hjälpte det mig att inte vara allt för nervös när jag skulle träffa den här nya mannen.
Jag brukar skämta och säga att det var Keeva som valde vem Jonatan skulle dejta.
Nu har vi alltid Keeva kopplad eller i bilen när vi är i stallet, av hänsyn till alla som inte känner henne, men kopplet är mest för syns skull. Hon hade kommit överens med alla, både hästar och människor.
Nackdelen är att hon noggrannt vaktar bilen när hon ligger där, så det voffas bestämt från bilen, inte på ett stressigt sätt, utan mer en vänlig men bestämd markering om andra hundar är inom synhåll eller om någon kommer för nära. Vi brukar ställa bilen lite avsides, om möjligt, så vi inte skrämmer några förbipasserande hästar. En annan nackdel är att hon fullständigt älskar hästbajs så man får hålla lite koll på vad hon stoppar i sig.
Keeva tog inte värmen jättebra denna sommar, så vi kommer nog att raka hennes vackra päls nästa sommar, så hon får lite hjälp att kyla ner sig, troligen även köpa en kylfilt till henne. Detta känner jag igen från min gamla hund terven, när hon blev äldre blev värmen svårare och de behövde mer stöd för att trivas. När Keeva vill gosa så går hon långsamt fram till mig med stora bedjande ögon, och förstår jag inte vinken, så buffar hon bestämt med nosen mot min hand.
Hon gillar även att ligga och sova där det är trångt. Skohallen är en favoritplats.
Den svarta bordercollien Skye är fem år och avlad för vallning. Man märker genast skillnaden på de olika avelsmålen. Han är lydig och snabb och gör väldigt kvickt det man ber honom om. Jag brukar kalla honom för Spratteltass för han kan inte ligga helt stilla när man gosar med honom. Det vanligaste är att man kliar honom och en bak-tass plötsligt spretar rakt ut som en karatespark, utan anledning. Han älskar vatten och lera, och kommer ofta brun och plaskvåt efter att ha lagt sig i ett lerigt dike, jätteglad och stolt över sig själv givetvis.
Han blir lätt rastlös och vill helst jobba, varför vi överväger att skaffa får till honom om vi flyttar ihop till Sjöbotten. Jonatan hade både får och kor förut så ursprungstanken var att Skye skulle hjälpa till på gården med att flytta på djuren, vilket han gjorde otroligt bra och med fin precision. Men så blev livet förändring och Jonatan behövde en paus från djurhållningen, men det går ta upp igen, i framtiden!
Skye skulle hemskt gärna vilja valla hästarna på stallet, så vi måste hålla koll på honom när vi tar ut honom ur bilen, och ständigt ha honom kopplad. Han är inte jätteförtjust i andra människor utan tycker mest att de är i vägen. Han kan bli otrygg om någon ger honom ögonkontakt och böjer sig fram för att hälsa, då kan han stelna till och visa framtänderna. Därför säger vi ofta att vi inte vill att folk ska hälsa på honom. Han kan själv välja att hälsa på människor när han känner för det.
När jag började dejta Jonatan så ignorerade jag Skye i tre veckor, Skye verkade både blyg och ointresserad, och gled liksom undan mig hela tiden, så jag tänkte att jag lämnar honom ifred, vi behöver inte bli bästisar direkt. Sedan överföll han mig väldigt plötsligt med pussar en dag, det var väldigt oväntat, och sedan dess har han varit jättegosig. Då hade han bestämt sig för att jag nog ändå var en snäll människa, och att jag hörde till flocken.
Skye har gjort lite underliga cirklar med skorna i hallen på natten, som förvånat mig ganska mycket när jag vaknat dagen efter. Antingen har han gjort en perfekt cirkel av skor runt sig och sovit i mitten, eller så har han gjort en perfekt hög av skorna, som ser ut exakt som en cirkelrund hög, och sovit någon annanstans. Så han har en känsla för symmetri! Jag tänker att det är en del av hans vallinstinkt. Han har också begravt maten i en filt när han inte varit hungrig, och med nosen duttat ihop filten till en nästan perfekt cirkel. Inget får sticka ut.
När Skye vill gosa med mig så stirrar han på mig lite på håll och viftar på svanstippen. Hon kommer gärna upp i sängen och ligger och tittar på mig. Först lägger han sig på avstånd. Sedan hoppar han fram till mig lite som en groda, några centimeter i taget, och landar platt på magen, med nosen mot täcket, så platt som möjligt, fortfarande med intensiv ögonkontakt och viftande svanstipp. Detta beteende är också vanligt för hundar avlade för vallning, då de ska lägga sig snabbt för att inte skrämma fåren. Så jag är väl hans får helt enkelt. Som han måste närma sig liggandes, så jag inte blir skrämd. Till slut har han gjort sina små liggande grodskutt på mage, fem centimeter åt gången, så han kommit så nära att han kan borra in näsan under armhålan på mig och väntar på att bli kliad. Det går inte uppleva hans lekfulla men försiktiga närmanden utan att börja skratta. Det är inte ovanligt att han ler tillbaka och visar alla framtänder. Ofta lite snett med högre lyft på ena sidan. Som om han var en norrlänning som försökte le med snusprilla under ena övre läppen.
Kommentarer
Skicka en kommentar