Ridning i ridhuset!

Tänk vad perspektiven förändras med erfarenhet. Jag red nog på Galishimo första gången vi var i ridhuset, och jag kände mig ändå vagt otillräcklig och inte tillräckligt ”tuff”. Visserligen var nog Galishimo 6-7 år första gången vi åkte (det tog tid att spara till en egen hästtransport) men å andra sidan var ju Galishimo mer reaktiv. 

Nu har jag min underbara Ares och inte har jag haft bråttom upp i sadeln alls på våra utflykter. Faktum är att det är åttonde gången vi besöker ridklubben och jag har inte haft bråttom alls med någon uppsittning. Vad skyndar man sig till? En fraktur? 

Idag satt jag upp en liten stund och kände att han var lugn och avspänd. Jag gjorde lite mark-övningar först och kände att jag hade honom med mig, sedan satt jag upp och skrittade en stund. Han kändes precis som vanligt. Lugn och trygg men samtidigt energisk. 

Det bästa är ändå lastningen! Jag började lastträna direkt jag fick hem Ares som tvååring, och sedan har jag lasttränat i perioder. Jag tycker inte om att ha en svårlastad eller spänd unghäst i transporten, och många dagar har jag verkligen inte velat lastträna honom, men tvingat mig själv att göra det ändå. Och nu börjar det verkligen kännas otroligt bra! Jag känner ingen oro och känner mig verkligen trygg. Ares tar sig an lastningen lugnt och fint och jag behöver inte direkt tänka närmare på det. Vilken underbar lättnad och härligt kvitto på alla ansträngningar jag gjort.

Sessan har vi också börjat lastträna, hon är ju bara ett år. Hon går in som ingenting. Vi är inte ens säkra på att hon vet om att hon lasttränas. Hon bara gillar läget och letar mat. Om hon är utanför eller innanför transporten verkar hon tycka kvitta. Vad ska det bli av en så cool och självsäker lilltjej?! Jag tycker hon är toppen!