Bett-träning med Super-Sessan!

 


Igår skulle vi bara ta in Sessan i blåsten och pyssla om henne lite. Hon skulle bli ryktad och få lite hö i en box. Jag skulle fixa Ares westernträns också, men blev ståendes och började växla med blicken från tränset till Sessan. 

"Ska vi se vad Sessan tycker om bettet?" frågade jag Jonatan och han tyckte det var en bra idé. Sedan stoppade jag in Ares westernbett i munnen på henne en tre, fyra gånger. Jag trädde aldrig tränset över öronen på henne utan släppte bara ut bettet efter några sekunder. Det var inga problem alls. Hon höjde inte ens huvudet. Hon tyckte det var en trevlig lek. Jag tyckte faktiskt också att det var en trevlig lek. 

Detta fick mig dock att roat tänka på hur det gick med Ares när han skulle bettränas för två år sedan. Han sa nej väldigt bestämt. Jag fick klura, lirka, dutta och ge honom många pauser. Det tog några veckor innan det satt. Jag bytte ut hans metallbett till ett odelat plastbett, det snällaste jag kunde hitta på marknaden, och jag doppade plastbettet i strösocker i över ett halvår. Det var absolut inget besvär att göra detta för Ares, och jag lärde ju känna honom bättre. Med tiden så lärde han sig sänka huvudet och ta bettet själv. Men visst fick jag grubbla lite, och jag insåg att jag måste vara lyhörd för honom och ha honom med mig, om jag ska få hans välvilja tillbaka. 


Ares knäppte ihop läpparna när an var två år. Jag fick tålmodigt lirka med honom i början. 

Sessan stoppar med glädje allt i munnen, och hon lyser upp när man säger "Bra!" och försöker ivrigt fånga bettet igen. Eller vilken annan del som helst med tränset. Hon tycker inte det är så noga. 

Vad olika unghästar är, och vad lärorikt att inse deras personliga styrkor och svagheter! Jag är fortsatt tacksam över att Sessan verkar så enkel. Hon känns verkligen som hon tänker: 

"Det där har jag aldrig provat, så det klarar jag säkert!" 

Visste ni förresten att det citatet sägs komma från Pippi Långstrump i Astrid Lindgrens böcker? Det är inte sant. Det finns inte i någon bok. Inte heller har Astrid någonsin sagt "Vad är det för fel på att vara lat? Tänk om det blev krig och ingen gick dit." vilket hon ofta också citeras för. 

Nåja. Nog om källkritik. 

Sessan klarar det mesta. 

Alldeles säkert. 



Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer