Jordbävning, ridhusbesök och urstädning

Jomen jordbävningen. Vi hade ett litet skalv med magnituden 2,9 här i stan. Givetvis precis när jag stod i spiltan, mellan väggen och Ares rumpa, och borstade hans svans. Det började mullra, vibrera i marken och skaka i fönstret. Jag förstod inte vad det var, blev orolig, och trodde stallägaren Lasse kört in med traktorn i stallet till en början. Jonatan var med och gissade på ett jordskalv. Ares rörde inte en hov, han vände sig långsamt om och tittade snällt på mig. Med en annan unghäst hade det nog känts läskigt att stå bakom rumpan under en jordbävning. ”Nu är han jordskalvssäker också.” konstaterade Jonatan

Vi avvaktade någon halvtimme innan vi började kolla i mobilerna om det verkligen var en jordbävning vi upplevt, och mycket riktigt, det började komma in notiser och hamnade på nyheterna.

I helgen är det dags att lämna träckprov för analys av mask, och jag var kanske lite onödigt tidig, Ares bajsar nämligen inte särskilt ofta. Förra året var jag med honom halva dagen. Vi tog promenader, trafiktränade, och pysslade med lite allt möjligt, men han bajsade inte. Det var inte förrän dagen efter, då jag fick in honom på box, och det lyckligtvis plötsligt började hällregna mot plåttaket, som han vaknade till lite, och det kom några pluttar. Han behöver tycka att något är lite spännande innan han bajsar. Jag funderade på hur jag skulle få träck från honom i år, att gå en långpromenad med honom är verkligen ingen garanti, och jag insåg att det dröjer veckor mellan gångerna jag ser honom bajsa. Sist vi såg det var troligen när vi transporttränade honom i februari, om det inte var någon långpromenad däremellan. Länge sedan var det då.

Så det var alltså läge att transportträna Ares igen. Vi stoppade in honom i transporten och åkte iväg med honom till ridklubben. Jag slutade ju träna honom i början på februari för att han trasslade lite i lastningen, som man kan läsa om HÄR, men magkänslan är mycket bättre nu. Han har absolut mognat, och han känns tryggare nu. Det kan ha lönat sig att vi tog en liten paus med just den här träningen. Även jag har lugnat ned mig, jag känner inte att jag måste "lyckas" med våra utflykter. Jag känner inte längre att jag behöver bevisa något för någon. Visst får man misslyckas med trassel i lastningen, om det skulle vara så! Det kan hända alla.

Ares trasslar fortfarande lite innan han kliver in. Inte särskilt många minuter, men nu bekymrar det mig inte längre. Han känns inte särskilt stressad utan ska mest backa ur och cirkla runt lite innan han snällt kliver in. Jag upplever att jag känner honom bättre nu och jag är mycket tryggare med honom nu, också. Jonatan är ju också med. Det blir massor av pellets och klapp när han kommer in, så han vänjer sig nog.

När vi var på ridklubben så gick vi runt lite på den del av ridbanan som tinat fram, och jag tömkörde honom lite. Det var elevhoppning i ridhusen så de var upptagna, men det gjorde inget. Ares var supertrevlig! Vi gick igenom alla gångarter och gjorde några sidoförflyttningar innan vi åkte hem, men det kändes verkligen jättebra. Han går fint framåt, och när jag byter position och pekar på honom med pisken så går han genast mjukt åt sidan. Jag är riktigt nöjd!

Efter detta åkte vi till Sjöbotten och fortsatte städa ur verkstaden. Nu blev det inte samma käcka och intensiva slängande som i onsdags, utan vi behövde gå igenom och sortera småskrot och verktyg. Vad ska sparas och vad ska slängas? Det mesta behövde dock rengöras. Jag ägnade en hel del tid åt att plocka småspik, skruvar och muttrar som låg blandat med gammalt kutterspån på den gamla bänken. Två hinkar småjärn fick jag ihop och Jonatan rensade ut två järnskåp för slängning också. Tanken är att vi ska ta bort bänken och det som är uppsatt på väggen, med. Det känns skönt att det blir förbättrad ordning nu, i alla fall!