Skrittar i ett bostadsområde och känner mig stolt

 

Vi har nu skippat ridbanan helt en stund, till förmån för att rida ute mer, nu när det är så varmt, torrt och fint väder. Men det slår mig hur jobbigt jag tycker det är att rida på trafikerade vägar och i bostadsområden. Jag kämpade ju på en hel del med Galishimo men oftast kändes det säkrast att bara sitta av och leda honom. Folk kan komma in och ut genom dörrar, barn kan springa, gräsklippare kan gå igång, bilar kan komma, snabbt eller långsamt. Då måste jag lita på Ares och tänka att han kommer att stanna och titta och inte reagera mer än så. Men jag blir väldigt rädd och orolig. 

Första gången jag försökte så hörde jag en granne slå igång gräsklipparen och jag klarade inte av att avvakta och se vart gräset skulle klippas, utan satt av. Lite besviken på mig själv. Man kan ju åtminstone avvakta, de flesta i bostadsrområdet är ju vana hästekipage och brukar inte skrämma hästarna, och så var det även denna gång. Mannen med gräsklipparen stängde av den så snart han såg oss, och väntade på att vi skulle gå förbi. Ares såg lite bekymrad ut till en början, men skrittade lugnt förbi. Det hade jag klarat även uppsuttet! 

Men dagen efter försökte jag igen, och då gick det bra! Det var lugnt och stilla och jag vågade rida hela vägen. Och sedan kom vi in i skogen. Vi travade till och med litegrann. Allt går verkligen superbra. Ares är så avspänd och går med fin framåtbjudning och tycker inget är konstigt alls. Jag red nästan 25 minuter i skogen, över stock och sten, och han var en stjärna hela vägen. Och visst blev jag stolt. Otroligt stolt. Över både honom och mig. Att jag inte bara ger upp och låter någon obekymrad ungdom rida ut på honom, utan att jag även kan bevisa detta för mig själv. Allt går. Allt går bra! 


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J...
Läs mer

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti...
Läs mer

Ett tungt beslut om gårdskatterna

Bild
 Jag kommer att stänga av kommentarerna för ett tag, då jag vet att detta kan väcka känslor, och jag vill inte ha detta kommenterat eller kritiserat, då det gör ont som det är. Men situationen med gårdskatterna tog en olycklig vändning. Vi bor ju inte på gården, men har löst gårdskatternas situation med att ge dem fri tillgång på mat och vatten, och de har sedan tidigare en kattlucka så de kan gå in och ut ur när de vill. Vi har varit där på helgerna och tagit hand om dem och gården. Katterna har inte gått på kattlåda under sina liv, och är alltså inte konstaterat rumsrena för att bo inne, och det har visat sig försvåra möjligheterna att skänka bort dem. De är dessutom väldigt fästa vid varandra då de är syskon. Men vi har kastat ut lite flöten under detta år och försökt finna någon som kan tänka sig att ha dem. Det är varken jag eller Jonatan som skaffat dem utan vi har "ärvt" dem.  Situationen med fri tillgång på mat och en öppen kattlucka har tyvärr lett till att en grannk...
Läs mer