Att rida i blåst

 

Jag red ensam på ridbanan i blåsten idag och det är inget jag har lätt för. Många gånger har Galishimo känts istadig och lite explosiv när det blåst ute, och det sitter kvar i kroppsminnet på mig, att det kan komma ett litet sprattel från ingenstans. 

Men det var så mycket som kändes rätt idag! Det blåste upp till 11 sekundmeter och stundvis fastnade jag på ridbanan och gosekliade Ares, från sadeln. Jag var för rädd för att rida honom aktivt, men ville inte ge upp och sitta av. Så då passar det att sitta i sadeln i blåsten och höra hur vinden sliter i björkarna och viner kring öronen och gosa Ares med klapp och kel. Vi fastnade nog upp till 5-6 minuters gosekli när det blåste som värst, men efter ett tag red jag faktiskt helt oberört och reflekterade knappt över vinden. 

Det är detta som gör mig så otroligt, otroligt glad. Att träna om sitt eget nervsystem att inse att Nej, det kommer ingen explosion, det blir ingen reaktivitet, bara en lite yvig men ambitiös unghäst. 

Och så får jag en ny chans i livet, att bli den ryttare jag vill bli. Det är inte försent att bli den ryttare man vill vara. Inte ens vid 43 års ålder. Nu utvecklades jag massor, med min älskade Galishimo, och jag lärde mig otroligt mycket, men jag fick också några negativa erfarenheter som det känns bra att göra upp med nu. Som att det kan vara lite farligt att rida i blåsten. 

Dock tar jag inte inre stress lika bra nu när jag är 43, som när tog stress när man var yngre. Hela matsmältningssystemet stannade nog av när jag hade hög puls och allt blod gick ut till musklerna, så jag hade ont i magen i upp till en timme efter jag ridit. Men jag tror inte jag fryser fast lika länge nästa gång. 

Nästa gång kanske jag bara behöver stå stilla och klia honom tre minuter. 

Kanske en minut. 

Eller inte alls.