Uteritt, glass och vila

 

Idag hade jag väldigt låg energi och var inte särskilt laddad på att sitta upp. Vi gick med Ares i Lillskogen, för första gången i år, och jag hade ingen vidare plan för vad jag hade tänkt. Jonatan gick med honom och efter att jag observerat Ares i ca 20 minuter i Lillskogen så beslutade jag mig för att sitta upp. Det tog emot lite mentalt för mig att sitta upp, men man kan ju alltid kravla sig upp och sitta av igen, så har man åtminstone tränat på en uppsittning i skogen. Orkar man inte ett stort steg så kan man ta ett litet. 

Men så snart jag kom upp på honom så kände jag hans härliga lugna energi. Han lydde minsta lilla vink och ville gärna bära runt på mig i skogen. Han var inte alls lika beroende av Jonatan som han var för några månader sedan, utan kliver glatt och tryggt iväg, med sin ryttare. Jonatan får väl öka takten om han vill hänga med, verkar Ares tycka. 

Han går gärna efter stigar eller rakt ut bland buskar och snår. Han har inte bråttom hem. Han vill upptäcka, med mig på ryggen. Och det känns väldigt annorlunda och inget jag är riktigt van vid. Nästan lite onaturligt, känns det. Som att jag inte riktigt trodde jag förtjänar detta. Att det inte är jag att rida ut i skogen på långa tyglar rakt ut i skogen, med en häst som inte fyllt fyra ännu. Och absolut inte med ett stort leende på läpparna. 

Jag fortsätter omvärdera mig själv. Och det tar tid. Det kräver upprepningar. 

Sedan så åt vi glass på Stigs Café och bara njöt av värmen som kommit krypande. Trots att solen inte sken så har varma vindar blåst in, och luften är förvånande varm. Det ser kallt och blåsigt och lövlöst ute när man tittar ut genom fönstret, men så fort man kliver ut så slås man av värmen och inser att man klätt sig alldeles för varmt. 

Det kommer varma dagar nu. 

Fler uteritter. 

Fler omvärderingar.