Olika tecken på framgång

Det fortsätter gå bra när jag och Björn petar in Galishimo i transporten och åker till ridhuset. Största skillnaden just nu är att Galishimo flåsar betydligt mer än vad jag gör, när vi galopperar. Han har varit vinglig, kantig och tittig och jag har både spänt mig och behövt parera honom i galoppen. Så det brukar oftast sluta med att jag är helt slut och flåsar och Galishimo tycker att vi bara värmt upp.

Men inte nu längre! Galishimo bär mig betydligt bättre och gör sina hemläxor med vänster bakben i galoppen för nästan egen maskin, vilket slutar med att han är ganska fuktig i svett och i fullt flås, under tiden jag känner mig ganska utvilad.

Så, nu när hästen flåsar mer än ryttaren, så känner jag att vi är på rätt väg! Han har ju inte dåligt med muskler heller. Det märks att han inte får totalvila från ridningen. Igår hade han råkat vrida en sko så då fick han vila tills en hovslagare rakriktat den åt honom, det tog 5 timmar innan vi fann en ledig hovslagare! På en lördag! Men annars så tuffar ju Galishimo på och får mycket av min tid.

För första gången på tio år har jag faktiskt lite svårt att avsätta tid för bloggen, och inläggen blir lite slappare än tidigare. Det beror delvis på att jag motionerar mer igen, och också att den där fantastiska Ipaden drar min uppmärksamhet. Jag håller fortfarande på att lära mig så mycket med den. Titta här på mitt porträtt på Galishimo. De svarta konturerna är exakta spegelvändningar av varandra. Då blir det ett totalt symmetriskt hästhuvud. Förbluffande lik min lilla arab.