Att lita på processen

Så här, som på bilden ovan, såg jag och Galishimo ut i ungefär en halvtimme idag. Jag var väldigt orolig, och självklart mest orolig över vad som hände bakom Galishimo, och inte framför. Eftersom Galishimo kan vara bakskygg om det oturar sig. Ridhuset som vi oftast brukar ha för oss själva har varit fullt av ryttare vid flera tillfällen, och jag känner inte någon av dem. Det har suttit folk på läktaren och inga ryttare verkar följa varandras övningar utan har övat på det de behövt. Någon har övat på att galoppera snabbt efter långsidorna samtidigt som någon annan övat på att trava i runda serpentinbågar över hela ridbanan, och någon annan har gjort galoppombyten. Allt har sett mycket prydligt och kontrollerat ut, men jag var rädd att någon skulle komma i snabb fart bakom oss, alltså stod jag mest stilla.

Galishimo skötte sig å andra sidan exemplariskt. Precis som på bilden. Han slappnade av och tittade sig nyfiket omkring. Jag kan inte fatta att detta är den arab som för ett och ett halvt år sedan knappt kunde stå stilla i ridhuset. Nu går han parkera precis vart som helst och han står så nöjt och fint och tittar sig lugnt omkring.

Små barn på läktaren tycker han ju alltid är trevliga.

Som jag gjort några gånger tidigare så pressade jag mig inte alls och gjorde inget som jag "borde" ha gjort. Vi var ju i ridhuset i 90 minuter igår så han behöver inte göra ett mastodontpass om det finns många störningsmoment. Han kan stå stilla och bli kliad en kvart till.

Det som kändes riktigt bra var att efter lite prestigelöst hängande och slötid då vi inte gjorde något särskilt alls, så lade sig den värsta oron och jag kunde utan problem galoppera några varv. Man behöver inte kämpa mot sin olust, utan det händer faktiskt saker även om jag bara står stilla och tittar mig omkring. Kanske både för mig och Galishimo. Man får lita på att hjärnan processar olika situationer och att man lär sig slappna av i dem utan att forcera något.

Visst hade jag lite knipande knän och plockade lite för mycket med händerna, men i det stora hela så skäms jag inte alls för min ridning. Jag hade kul och det fick gå undan lite. Jag tror de andra ryttarna medvetet skrittade en hel del när vi väl brassade på, de hade väl sett mig stirra ängsligt på dem i en halvtimme så de kunde lägga in en liten paus när jag äntligen tog tyglarna.

 Mamma och Björn var också med. Vilken trygghet att ha dem med sig som ser våra små framsteg. Hur vi fixat både lite liv på läktaren, barnskrik och andra, främmande hästar. Det går inte vara annat än nöjd! Galishimo får fem morötter av fem!

.