Idag fyller jag 39!
Idag fyller jag 39 år. Det känns fantastiskt. Jag har fått flera grå hår på huvudet och därmed slutat tona det i olika färger, jag vill se hur jag blir som "gråhårig" och jag vill absolut se åldersadekvat ut. Åtminstone än så länge. Jag kanske ändrar mig längre fram.
Jag har också fått glasögon som jag åtminstone försöker använda när jag kör bil och ser på TV, men har lite svårt att vänja mig vid att ha dem till vardags.
Hur känns det att snart vara 40, då? Jag är helnöjd. Jag kan med säkerhet konstatera att jag aldrig mått så bra i hela mitt liv som jag gjort de senaste åren. Och det blir bara bättre. Jag får mer energi, lyssnar bättre på kroppen, stressar mindre och är tryggare med min vardag. Jag har lättare för att uppskatta Galishimo för den han är och vågar stanna av i vardagen utan att hela tiden försöka sträva vidare. Okej då, jag har en tendens att varva upp i stället för att varva ned när jag är sjuk, men det vore ju för tragiskt om jag vore fulländad som människa vid blott 39.
Efter att hela livet ha pratat och orienterat mitt liv efter "mål" och "målformuleringar" så har jag fått ett annat förhållningssätt. Att sätta mål har inte varit bra för mig. Dels så innebär det att jag skjutit upp min lycka till framtiden, vilket hindrar mig att njuta av nuet. Sedan har mina mål gjort mig oflexibel att ändra spår och anpassa mig efter förändrade omständigheter. Exempelvis har jag velat tävla dressyr med Galishimo, haft det som mål, och inte uppskattat allt annat som han kan och är bra på. Bara för att trava hjärndött på raka linjer inte är vår grej. I stället har jag blivit bättre på att intressera mig av och utforma system. Jag kan ha ett system att åka till gymet på vissa dagar innan jobbet börjar, och duscha och sminka mig där i stället för hemma. Jag kan ha ett system att åka till ridhuset med Galishimo, på helgerna, och alltid bjuda Björn på en god lunch efteråt som tack för hjälpen. Jag kan ha ett system att utföra de övningar som jag lärt mig på mina ridkurser, i en särskild ordning. Men jag har inget mål att ha kommit si och så långt i övningarna. Jag följer ett system på gymet där jag alltid tar ut 60% av min maxprestation på övningar som innefattar alla kroppens stora muskelgrupper, för att inte skada mig eller få inflammationer. När alla dessa system sammanfaller och jag plötsligt upptäcker att Galishimo klarar övningarna bättre, att kroppen blivit hållbarare, eller att vardagen flutit på bättre, ja då kommer det en liten tillfredställande, diskret parfympuff av lycka att fladdra förbi.
Och det är ju lycka vi alla gillar att nosa på.
Ja just ja, för formens skull så skulle jag ju kunna nämna att jag trivs med att vara utan barn också. Det hade väl varit mysigt om jag haft goda förutsättningar till att skaffa barn tidigare i livet (vilket jag inte hade på den tiden), men jag ägnar väldigt lite tankar om att jag inte har familj på det viset. Det fanns ingen mental biologisk klocka som tickade högre ju äldre jag blev. Den tickade på ganska bra mellan 20-30, men jag hade många tuffa år då med många flyttar och uppbrott, och sedan har jag inte hört så mycket av den. Det finns så mycket annat trevligt i livet!
Jag har också fått glasögon som jag åtminstone försöker använda när jag kör bil och ser på TV, men har lite svårt att vänja mig vid att ha dem till vardags.
Hur känns det att snart vara 40, då? Jag är helnöjd. Jag kan med säkerhet konstatera att jag aldrig mått så bra i hela mitt liv som jag gjort de senaste åren. Och det blir bara bättre. Jag får mer energi, lyssnar bättre på kroppen, stressar mindre och är tryggare med min vardag. Jag har lättare för att uppskatta Galishimo för den han är och vågar stanna av i vardagen utan att hela tiden försöka sträva vidare. Okej då, jag har en tendens att varva upp i stället för att varva ned när jag är sjuk, men det vore ju för tragiskt om jag vore fulländad som människa vid blott 39.
Efter att hela livet ha pratat och orienterat mitt liv efter "mål" och "målformuleringar" så har jag fått ett annat förhållningssätt. Att sätta mål har inte varit bra för mig. Dels så innebär det att jag skjutit upp min lycka till framtiden, vilket hindrar mig att njuta av nuet. Sedan har mina mål gjort mig oflexibel att ändra spår och anpassa mig efter förändrade omständigheter. Exempelvis har jag velat tävla dressyr med Galishimo, haft det som mål, och inte uppskattat allt annat som han kan och är bra på. Bara för att trava hjärndött på raka linjer inte är vår grej. I stället har jag blivit bättre på att intressera mig av och utforma system. Jag kan ha ett system att åka till gymet på vissa dagar innan jobbet börjar, och duscha och sminka mig där i stället för hemma. Jag kan ha ett system att åka till ridhuset med Galishimo, på helgerna, och alltid bjuda Björn på en god lunch efteråt som tack för hjälpen. Jag kan ha ett system att utföra de övningar som jag lärt mig på mina ridkurser, i en särskild ordning. Men jag har inget mål att ha kommit si och så långt i övningarna. Jag följer ett system på gymet där jag alltid tar ut 60% av min maxprestation på övningar som innefattar alla kroppens stora muskelgrupper, för att inte skada mig eller få inflammationer. När alla dessa system sammanfaller och jag plötsligt upptäcker att Galishimo klarar övningarna bättre, att kroppen blivit hållbarare, eller att vardagen flutit på bättre, ja då kommer det en liten tillfredställande, diskret parfympuff av lycka att fladdra förbi.
Och det är ju lycka vi alla gillar att nosa på.
Ja just ja, för formens skull så skulle jag ju kunna nämna att jag trivs med att vara utan barn också. Det hade väl varit mysigt om jag haft goda förutsättningar till att skaffa barn tidigare i livet (vilket jag inte hade på den tiden), men jag ägnar väldigt lite tankar om att jag inte har familj på det viset. Det fanns ingen mental biologisk klocka som tickade högre ju äldre jag blev. Den tickade på ganska bra mellan 20-30, men jag hade många tuffa år då med många flyttar och uppbrott, och sedan har jag inte hört så mycket av den. Det finns så mycket annat trevligt i livet!
Kommentarer
Skicka en kommentar